Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 mars 1866, sida 1

— Hvem kan sråutaga min broder hvad nan en gång har tillegnat sig? ljöd motfrågan, — Prärien är stor, en dufva behöfver många veckor för att flyga från dess ena ända till den andra. — Min vän talar mycket sannt, men jag kan ännu inte fatta något beslut; jag känner inte den bleka flickan, jag måste se henne längre och drömma om henne; i drömmen förkunnar Manitou menniskorna ofta sin vilja. — Min broder har ett litet hjerta; Svartfogel såg den antilopögda squaw och sade till sig sjelf: hon skall blifva en moder till höfdingar. — Min vän Svartfogel befinner sig under inflytelsen af en skadlig medicin; hans papper måste innehålla onda trolldomsord, annars talade han inte så ifrigt om qvinnor, medan hans hufvud är uppfyldt af en krigares planer, infoll jag nu for att påskynda ett hastigare afgörande. — Kan min vän läsa i mitt hufvud? frågade indianen i det han lade den ena handen på sin kring halsen fästade väska, medan den andra likasom händelsevis omfattade skaftet på knifven i hans gördel. — Nej, Svartfogel, det kan jag inte, svarade jag leende, — men det tycks som min väns tankar förirrat sig; jag beklagar honom, han är et offer för en falsk medicin, han befinner sig på den bästa vägen att blifva en qvinna och att darra vid åsynen af en blödande hjort. Indianen betraktade mig en stund från sidan, derefter öppnade han väskan, framtog ett försegladt bref och höll utanskriften framför mina ögon. — Förstår min broder hvad papperet tolar? frågade han dervid och betraktade mig, likasom ville han genomborra mig med sina ögon.