Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 mars 1866, sida 1

hatta verkligen hade gjort ett djupt intryck på honom och han önskade genom köp, list eller våld komma i besittning af henne; — Svartfogel är en ryktbar krigare, fortfor han och höjde sig stolt, — men han har också ett bjerta för qvinnor. Hans wigwam står tom, han har bitintills ej fannit någon squaw, som varit värdig att med honom dela hans wigwam; han har ingen som garfvar hudarne efter det villebråd han nedlagt, ingen som fäster perlorna på hans leggins och lagar hans mokassiner. Han vill inte längre bo ensam i sin wigwam. Min hvite broders squaw behagar mig; jag eger hästar tillräckligt för att betala mera för den antilopögda flickan än som någonsin gafs för on hösdingdotter. Min vän har en blek hud; hans följeslagerska har Svartfogels färg; brant och hvitt passa inte tillsammans, min vän kan taga den bleka lickan med himmelsögonen, som jag fört tili honom, och säg mig nu uppriktigt hvad han fordrar för sin unga squaw? Att indianen förfogade så fritt öfver Kate Dalefield var för mig ett nytt bevis på hans örrädiska afsigter. Jag dolde emellertid omsorgefullt hvarje tecken till min misstanke och låtsade som vore jag den minst skarpsinnige af oss båda. — Min vän Svartfogel har rätt, svarade ag således, — den bleka flickan skulle passa bättre åt en hvit jägare än åt en röd, och, omvändt, min bruna följeslagerska bättre åt m indiansk krigare; men vet min vän också om de båda flickorna skola gå in på hans örslag? — Qvinnor hafva irgen röst i männens rådslag, svarade indianen med stoiskt lugn. — Alldeles rätt, min vän, men detta är osfter indiansk sed. Hvem ansvarar mig för att den bleka flickan inte tillbakavisar mig?