Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 mars 1866, sida 1

hvar och en. Mon för mig ligger hennos barnsliga, okonstlade sinne likt en öppen bok, på hvars blad står tydligt skrifvet huru föranstets läror, härledda från on tusenårig ersaronhet, småningom besegra do falska begreppen, huru den obildade, skygga och utover sitt vetandos gränsor spejande anden mer och mer närmar sig det forstaåumda och sluter sig fastare till detsamma. Tyvärr måste jag blott alltför snart skiljas från min ålskling, ty om jag lemnade mitt påbörjade verk endast halffärdigt, så skulle hon derigenom blifva desto olyckligaro. — Der kommer hon redan, jag skulle annars hafva bedt er att berätta mig något om hennes förflatna lif, sade Kato, då Schanhatta åter visade sig öfver strandvallen; — men denna gång drifves jag ej af nyfikenhet, tiliado hon med sitt intagande, skalkaktiga loendo, — utan af det uppriktigaste deltagande för den vänliga och derjemte så anspråkslösa flickan. Redan hennos ljusva, melankoliska ögon tyckas innobära en stum bön om ett mildt bedömande, då man blickar in i dom. — Jag vill gerna berätta Schanhattas historia för er, och att hon sjelf är närvarande utgör icke något hinder derför, svarede jag och tecknade åt min skyddsling att sätta sig ned brodvid oss, — hon hör icke för första gångon sin lefnudshistoris från min mun; jag bereder henne till och med ett nöja derigenom, och jeg tror att jag kande uppväcka henne från döden genom berättelsen om ,,den sista Mandanens räddning. Medan de båda så olika flickornas blickar hvilade med lika stor uppmärksamhet på mig, beskref jag utförligt huru Schanhatta hade kommit till mig och genom min tillfälliga ankomst blifvit räddad från en förskräcklig död. Men om berättelsen fängslade mina åhörarin