Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 mars 1866, sida 1

kan. Men under hennes leende och skalkakuga yttre doldes ett känslofallt hjerta och en hög grad af ädel uppriktighet, som blott behöfde den minsta väckelse för att genast göra sig gällande. Med fördubblad glädje botraktado jag således de båda, unga flickorna, hvilka gingo framför mig så förtroligt som hade den in nerligaste kärlek fästet dem vid hvarandra. Do talade icke, men i Schanhattas raka bållning visade sig hela den stolthet hon erfor öfver att blifva så kärleksfullt behandlad af en okänd, hvit flicka, medan Kato med synbar boundrar betraktade indianskan från sidan och pjöt vid anblicken af hennes utomordentligt sköna profil. Kato satte sig ned framför elden, jag tog plats midt emot henne, och med en ifver, som aflockade oss ett leende, rörde den unga Mandanflickan sig emellan oss och ölvorvakade att vi alltid försågos med de finasto bitarne af den rykande hjortsteken. — Huru utomordentligt skön och välväxt or följoslegerska är, anwarkte miss Dalefield, då Schanhatta efter slutad måltid begaf sig ned till bäcken för att hemta en frisk dryck, — och dessatom så belefvad som hade hon längo befunnit sig i civiliserade trakter. — Den arma flickan, den sista af Mandanerna, som hon gerna hör sig kallad, boreder mig stor glädje, svarado jeg, — och jag anser det som en stor lycka att det förunnades just mig att finna henne. Oafsedt att dot för henne, med hennes ovanliga själsgåfvor, är on välsignelse att ledas alltjemt framåt på bidningens väg, så erfar jag sjelf mången njutningsrik stund af hennes sällskap och de undervisande samtalen med henno. I tankarne liknar jag henne ofta vid en bok, hvars innehåll, ehuru ädelt, ej uppfattas af