Ekonomiskt. Iakttagelee vid onkors uppfodande. Inga af de tama husfoglarne äro så lätta att uppföda som arkorna, så snart de öfverstått de saror och fjukdomar, för hvilka de äro utsatta i deras spädaste ungdom, isynnerhet om de hafva tillgång på vattenpussar eller rännilar, hvarest de siuna insekter, små fiskar och maskar, hvilket är deras hufvudsakliga löda. Man behöfver blott suppleera deras föda med annat för att göra dem bärdiga och lifliga. Genast efter kläckningen, isynnerhet om väderleken är kall cch fuktig, är det unga djuret i ett domningstillstånd och stelt, så att det ej kan sjelft söka föda. Man har svårt att uppvärma det, och oftast dör ungen af köld och mattighet. Man mäste då begagna ett retmedel, att sätta lifsorganerna i gång samt uppväcka litvet, tom tyckes vara afnomnadt. Sedan tre år har jag begagnat ett medel, som helt och hållet lyckades, och nu är dödligheten hos ungarne af ingen betydenhet. Jag låter nemligen straxt efter kläckningen hvarje unge sluka ett helt starkpepparkorn. En liten stund derefter börjar ungen röra på sig, blir liflig, söker vatten att drickz, har aptit och äter så länge han orkar. Detta är ock naturligt, ty en iare retande värme uppstår, maten smältes derigenom lätt, hunger uppstår då igen, och genom det upprepade ätandet underhålles lifsvärmen. Detta medel kan man äfven begagna för andra svaga ungar, såsom böns, kalkon etc. Medlet är enkelt och ofelbart, ej skadligt, samt användes allmänt i Frankrike.