Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 mars 1866, sida 2

eka riktigheten af lagberedningens åsigt, et lagar och författningar, stämningar och allelser m. m., hvarpå ordningen och lagyrdnaden i landet samt många menniskors konomiska välfärd i hög grad bero, måtto lifva bragta till så vidsträckt allmän könedom som möjligt, dervid det ock lärer ra medgifvas, att den, åt hvilken sådana neddelanden skola göras, icko bör derför idkännas någon kostnad. Tillika måste nan erkänna, att det för statsstyrelsen och ör en god vexelverkan mellan regering och olk är af synnerlig vigt, att regeringen kan nför den allmänna meningen motivera sina andlingar och bemöta aumärkningar och clander, utan att vara beroende af kanske ust de blad, som framställt anmärkningarne, och hvilka ju kunna vägra att upptaga rezeringens svaromål, om också något sådant cke hitintills inträffat. Nu måste åter härtill anmärkas, att ändamålet med spridandet af den kannedom om ager m. m., som lagberedningen assett, kan vinnas genom utgilvandet af en författningsoch kungörelse-tidning, motsvarande de nuvarande länskungörelserna, hvilken tillställes kommunerna kostnadsfritt; hvaramot det sednare ändamålet: utvecklandet af styrelsens motiver och försvaret för dess handlingar, kan sko framdelos sågor hittills genom svenska akadomiens blad, Postoch Inrikes Tidn:r. Och hvarföre skall icko detta blad, som har den etora förmånen sig beviljad att erhålla alla officiolla meddelanden i första hand somt kan påräkna en mängd vigtiga bilagor; som har, om vi ej misstega oss, de utländska telograumorna gratis och detgsutom åtnjater ett statsanslag, — hvarföre skall ej detta blad kanna fritt konkurrera med andra tidaingar i riket, som ej åtnjuta samma förmåner? När tillika alla embetsverk och en mängd enskilta embetsoch tjenstemän äro nödan kade ett hälla denna tidning, så borde det väl kunna förutsättas att den skalle vara, i flora elier färre exemplar, känd inom hvarje kommnn. Är den det icke, så måste det bero derpå, att regeringen, eller den af dess ledamöter, som eger denna sak i sin band, förstått ganska litot bedöms de personers behörighet, åt hvilkå man öfverlemnat nppdraget att bandhafva denna tidning. Men icke är det väl skäl att, genom premiet at ett stort statsanslag, ytterligare uppmuntra och anderstödja en sådan svaghet, utan riktigaro voro väl då att söka åt Posttidn:n vinna en redaktör med telang, som kan draga nytta af de stora förmåner, som bladet ätnjuter. Det blir ju ingen sann och ärlig konkurrens mellan detta blad med dess sramstallda meningar samt andra blad, derest det förra utdelas gratis. I en reaktionär regerings hand blefve ju härmed lagdt ett vapen, som kan vara ganska farligt. Om allt detta svårligen kan bestridas, så bör dock erkännas, att spridandet af en tidning kostnadsfritt till kommunerna — der den, antaga vi, borde vara allmänt tillgänglig — skulle bidraga till väckande af kunskapsbegäret hos folket; att många nyttiga anvisningar, af vare sig ekonomisk eller allmän social beskaffenhet, härmed skulle komma menigheten till del, samt att det så väckta intresset för ollmänna frågor skulle snart nog framkalla begäret att läsa äfven andra skritter, i första rummot på den poriodiska pressens område. På detta vis skulle den öfriga pressen derpå vinna, i stället att förlora. Saken har, såsom man finner, två sidor, och det är icke så lätt att säga hvilka skäl väga tyngst. Gifvet är dock att den nya officiella tidningen blir utsatt för långt större anspråk än hittills, då allmänhoten undor flora månader fördragit, att man i den tidniog, hvarom fråga är, knappt spårat eit tecken till att den har en egen redaktion. Det blefve tibika ett ganska tungt åliggande för regeringen att här granska alia ledande uppsatser — ty den skulle väl framdeles få så dana — brvilkas ord komme att af allsänheten skärskädas, såsom varande uttrycket Jat regeringens åsigter. En polemik mot dessa åsigter blefve en polamik omedolbart mot regeringen, och den kunde mångon gång blifva ganska förtretlig. Den öfriga presser nar numera kraf:er till förfogande, som torde vera mången regerings-penna öfverlägsen. För vår del vilja vi hvarken till-eller af styrka åon ifrågavarande propositionen, hvars srena och fosterländska essigt vi intet ögon plick betviflat. Anser sig regeringen vuxen satt våga försöket — välen, låt gå! Miss lyckas försöket, eller skullo det visa sig latt missbruk deraf göres, så kan der uya riksförsamlingen indraga det boviljade ssanslegot. Att den liberala meningen i lan det, under alla förhållanden, ej skall lid: något mehn, derom äro vi fullt och fast öf — mMm o nm mm mm — ——— — vertygade. En brännande fråga. Under denn öfverskrift innehåller Jönköpingsbladet soljen