Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 mars 1866, sida 2

. skicka en kula genom er kaskekittel, så att den ädla soppan rinner ot i elden och ej ötver edra skäggiga läppar. Och hvad skulle den högädle berr skinnstrumpan då säge? — Jag skullo glädja mig öLvor er skicklighet och beundra ert ögas säkerhet, min sköra unga dam, svarado jag innerligt road af den oförskräckta jägarinnans friskalefnadsmod, men jag skulle äfven anse mig skyldig att ge er ett bevis på min hands fasthet samt skjuta örnfjädern från er mössa, just der dunet börjar frematicka ur pennan. — Hvilkot voro högst oartigt af er, herr trapper, ty ni bör veta att fjädern tillhört en örn, som jag sjelf har hafi den äran att skjuta. Men säg mig, hvem är don vackra vildinnan, som står der borta på strandvallen och betraktar mig, likagom hade hon alårig förr sett ett civiliseradt ansigte? — Min fosterdotter, sköna fremling, svarade jag helt kort, ty det förtröt mig att böra henne tala med en såden ringaktning om Schanhatta, — men säg mig nu om cåra följeslagare icke äro i nörheton? — Hvad bryr ni er om mina följoslagare, och hvaraf sluter ni ati jag inte genomströlvar vildmarken ensam och för milt nöjes skull? — Om pni voro ensam, så skulle ni ej tala med en sådan tillförsigt samt ega tillräckligt mod att komma hit ned och göra anspråk på min gästfrihet. — Iato annat? svarada fremlingen i der bon sprang upp på ett närliggande stenblock samt såg sig noga om vill hevisa st b och 0 i on Och CA SKI:v: stekt bjortkott, så hor jag ingenting emot att taga er gästfrihet i anspråk. — Med dessa