2— bjort, som jag söllt på detta ställe, var oraken att vi stannade, och emedan trakten var så otmärkt veckor samt beredandet af haden och köttets torkring erfordrade någon tid, så beslöt jag stt dröja här till den följande dagen eller öfven längre, alltester som det skulle lyckas mig att finna mera villebråd i grannskapet. Sedan flera veckor hade vi ej upptäckt några spår efter jägare och oj heller träffat några indianer. Vår sorglöshot var således berättigad till en viss mån, och likasom ofta förr så hade vi äfven i dag uraktlåtit att se oss omkring från en af de närbelagna höj derna och öfvertyga oss om traktens sö kerhst. Styckandet ef bjorten och atspännandet al huden tog min uppmärksamhet så mycket i anspråk, att jag knappt observerade Schanhetta. Ea och annan gång blickado jag dock estor henne och gladdo mig ät huru bon, obekymrad om solglöden, afskar långa lunmmiga qvister på böckens strand, deroster nodstack åem i marken midt emot hvaraudra på ett mjukt, gräsrikt ställe och genom att sam. manbdja samt fästa deras toppar vid hvarandra slutligen åstadkom en rymlig, skuggrih löfsal. Några steg längre bort brann en liton eld, och på en enkel ställning öfver densamma hängde en bleckkittel, i hvilken vattnet för borcdan det af vår middagsmåltid redan kokado. Schonhatta öfvervakado allt; hennos for skanda blickar riktades än på on grön qvis i hennes hand, än på kökselden, och åter betraktade kon mig frågande om jag ej skullgiva benne ett scchea inren tor modig, iuåiansk melodi, det boviset på heunes öfvorlyc!