Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 februari 1866, sida 3

Sångsoglarne). Se natten försvinner, se dagen är när, och solen upprinner, så herrlig och skär: dess klarhet oss väcker och fröjdar vår syn, ty sorgen ej räcker de frie i skyn. Vår skapares ära vi sjunga med fröjd; Hans barn skola lära att prisa dess höjd, och likna i sången de lyckliga små, som höras af mången, men kännas af få. Oss hinner ej smärtan. ej sorgen oss tär; i menlösa bjertan ju glädje blott är! Ej ängsliga sinnen vårt sällskap tillhör; ej saknadens minnen, om en af oss dör. Hur säll är vår lefnad i oskuldens verld, der fribet och trefnad förena vår färd! Oss trycker ej mödan på land eller haf, ty Han ger oss födan, som lifvet oss gaf. IIvem mäktar oss följa o, menniska säg? ty skog eller bölja ej hindrar vår väg; men sällan vi svafva på obanad stig, och glade vi lefva hvarenda för sig. När dagen i öster förnyar sin gång, med lifliga röster vi börja vår sång. När solen i vester går ned från sin höjd, de vingade gäster sig hvila med fröjd. I lyckliga bröder som hören vår sång, den sällhet som glöder vid harpornas gång, ) Författad af Binda Bengta, som nyligen utgifrit några med förord af Önkel Adam försedda vackra sånger, hvilka försäljas på det förattarinnan må kunna inkomma på institutet för blinda och döfstumma