oo. ar AA — 4 MI 108 S1701 ne-uär du kommer ut. — En annan dag hade Ola sjö. Nilsson frågat Johannes om han ville gå med t ian, Hält, för att se efter ,,om de kunde finna något ed-Uan upplyste ej om hvad det varför ett slags ,n engot, som skulle sökas, ej heller, att han viss ät. hyar man skulle leta, utan tillade blott: ,,finr varlvi något, så skall jag hjelpa till att bärat sin Framkomna till Hålt, funno de, besynnerligt no och sefter ett helt kort letande, 4 postpåsar, hvill sä, Oppnade medtogos och en påföljande dag öp; adel nades af Johannes och hans dräng samt Olat äta. Nilsson och Krans. De i päsarne inneslutn dr, brefven befunnos mest innehålla norska sedla hvilka Olaus tog i förvar; de svenska pennir in-garne, utgörande 84 rdr, fördelades i 4 lotte Pålså att Lindmark ej erhöll någon andel i denn räg summa. Flera gånger af domaren uppmärksam va-gjord på, att han omöjligen kunde ha talat san örI ning i afseende på sin obekantskap om råne råt samt att hans uppgifter nu strede emot hva irk han sagt vid polisförhöret, vidhöll Johanne dock ihärdigt, att han ej i förväg haft kännedor om rånet. Hans dräng Kristian hade först ef ed I teråt berättat, att han varit med derom och bed JTelhasbonden följa med till Mellby skog, för at hjelpa till att dela penningarne, hvilket ocl et I skedde. Johannes fick på sin andel 2,460 rdr (Tillfrågad af domaren om han ej ansåge be synnerligt, att han fick vara med om att del: rofvet, utan att ha varit bebjelplig vid detsam årmas erhållande, vidhöll han endast hvad har förut yttrat). De bekomna penningarne gömd: ör Johannes först på sitt loft dels i en trasa, in Å stoppad bland säden i en binge, och dels på er d butelj, som han lade under tiljorna, men då har märkte, att efterspaningar voro å bane, flyttade han penningarne bort till bergen. Olaus Nilsson och Lindmark infördes ånyo för att förklara skiljaktigheterna mellan deras och Johanssons uppgifter. Olaus yttrade nu, att det väl kunde vara möjligt, att Johannes ej hört det omnämnda samtalet i köket. Liodmark vidgick riktigheten af Johannes berättelse om hans besök hos denne morgonen efter rånet, hvilket 8) han förut glömt att omtala. — På fråga at åklan garen, berättade Lindmark, att han förl. år på våren, då Olaus första gången talade med honom om att röfva posten, yttrat till denne: ,ja, du har väl varit med om sånt förr; de säga, att adu var med både vid Kyrkebyn och Ylellby, 5 I hvarpå Olaus skrattande svarat: ,Säga de det? och tillagt: ,,nog vet jag en, som var med — tl men hvem denne varit, hade Olaus ej nämnt. -Sedan de trenne fångarne utförts kom turen till n Drängen Kristian Andersson, lång och mager, i 5 år gammal, med gråsprängdt hår, gråa polisVonger samt hopväxta ögonbryn af samma färg, rak hållning, men i öfrigt ömklig att skåda. an berättade, tillfrågad om sina lefnadsöden, a att hans föräldrar, som varit torparfolk, för längesedan aflidit. Efter att ha innehaft åtskilliga tjenster, blef han vid 18 års ålder artillerist vid Göta Artilleri-regemente, der han tjenade till år 1841. Hos Johannes Johansson bade han tjenat i 6 å 7 år och erhållit kost , Joch lön, men ej varit skattskrifven hos honom. Han hade ej heller varit detta hos någon annan; sednast hade han varit skattskrifven i Marstrand, då han ännu var artillerist. Alltsedan våren förl, år hade Olaus Nilsson flerfaldiga gånger ) talat med Kristian om att röfva posten. HusI bonden hade ej någon kännedom derom, innan I Kristian andra dagen för honom omtalat, att han varit med, då Johannes lofvat taga vara på hans penningar och uppmanat honom gå till de öfrige tör att få reda på hvar de gömt påsarne. I Rörande mötet hemma hos Johannes, sade Krisstian, att Olaus samtalat med honom, dock visste han ej huruvida Johannes hört deras samtal. Med dernes hustru hade Kristian aldrig talat om saken. När Kristian dagen före rånets begående aflägsnade sig, föregaf han för husbonden, att han skulle gå och besöka sin sjuke broder. Om händelserna vid sjelfva rånet berättade Kristian, att han, då de öfrige rusade fram, blef qvarliggande i gropen, hvadan han ej kunde se hvem som slog postiljonen, ehuru han hörde slag utdelas. Vidare hade han hört postiljonen utropa: , Släpp hästen, karl, eller jag skjuter, hvarpå Lindmark med en ed genmält: ,du skjuter inte dit. Kristian hann ej fram till stället förrän allt var förbi; han var vid tillfället mycket rusig, hvilket, i förening med en åkomma i ena benet, förorsakade, att han ej kunde följa med de andre på deras marsch, utan blef liggande vid Gömmet. Vid penningarnes delning var han närvarande; husbonden tog hans andel i förvar och sjelf erhöll han endast 15 rdr. — Beträffande besöket vid Lusseröds hallar i sällskap med Lindmark och Olaus Nilsson, erkände Kristian, att han varit med och att afsigten varit att röfva posten, för hvilket ändamål alla tre varit försedda med påkar; men postiljonen körde så fort, att det tillämnade rånet misslyckades. (Lindmark och Olaus Nilsson, åter införda, förnekade sanningsenligheten af dessa uppgifter och vidhöllo, att meningen endast varit att uppgöra en anfallsplan för en annan gång). Iohannes Johansson infördes åter och förklarade nu, att Lindmark och Kristian gemensamt för honom berättat, det de varit med om rånet spmt att den sistnämnde bedt honom taga vara på hans penningar. Kristian, tillfrågad huru härmed förhöll sig, svarade, att ,,det väl kan hända, att det var så. — Sedan Johannes åter utförts, inkallades hans hustru Anna Christina Andersdotter, en medelåiders, kortväxt qvinna, hycklande i ton och åtbörder. Hon förnekade på det bestämdaste att ha haft den ringaste aning om det tillämnade rånet. Kort efter det detsamma blifvit begånget, hade mannen en dag hemkommit från skogen, dit han sagt sig skola gå för att bryta stubbar, och omtalat för henne, att han fått penningar, men hon såg dem aldrig, hade än mindre haft dem i sin hand, visste ej hur stort beloppet var, ej heller hvar mannen förvarat dem, med ett ord var oskyldig som ett barn. Hon hade visst icke sagt till Krans, att hon blefve mörkrädd då hon såg de röfvade pengarne, utan då hon tänkte på dem. Väl visste hon, att Olaus Nilsson varit hemma hos dem och bedt hennes man följa med ,,på en auktion, men hon hade varnat Johannes för att sällskapa med Olaus, hvilken vore , full af ondt. Kort före rånet vesökte Olaus dem åter, då båda makarne beunno sig i en spanmålsbod. Olaus hade bedt å tala med Johannes, men innan samtalet börades tillsagt hustrun att aflägsna sig, hvilket ock skedde. Olaus uppgift att ha samtalat ned henne om rånet innan detsamma föröfvales, förklarade hon vara en ny gudlös osanning f denna ,förskräckliga person. Johannes, ånyo införd, för att redogöra för let af hustrun omnämnda samtalet i spanmålsoden med Olaus, kunde ej erinra sig något ådant. Olaus hade besökt dem så ofta, att — ej kunde ha reda på någon serskild ång. Härefter hördes de inkallade båda hemmansgarne, af hvilka Anders Håkansson förklarade sig ej ega den ingaste kännedom om saken. Lindmark hade isserligen efter rånet flera gånger varit hos Iåkansson och talat med honom om att arrenlsera mark, men han hade aldrig sett I. inneha ågra penningar. — Håkansson fordrade ersätting för sin inställelse. Johannes Andreasson skulle redogöra för förållandet med en af honom innehafd sedel å 00 rdr, hvilken han vägrat att låta vexla, då ådant erbjudits honom. Andreasson förklarade, tt han af en namngifven nerson erhållit sodolr 4 a