sig; tidningar och bref, som ej ansägos inne hålla kontanter, kastades i en närbelägen sjö Vid Gömmet skiljdes de 3 öfriga från Kristiar som var så öfverlastad, att han ej kunde med följa längre, utan blef qvarliggande. Uti e skog i närheten af Äggdalen skiljdes de alla åt Vid penningarnas sednare företagna delning va Lindmark ej tillstädes; han erhöll af Olaus si: lott, hvaribland befunnos en sedel å 1,000 oc en å 500 rår, dem han, invirade i en trasa gömde under en bergshäll, men efteråt kastad i sjön, enär de blifvit odugliga genom väta De öfriga penningarne, utgörande 3,720 rdr instoppade han i ett par buteljer, hvilkas för variogsställe han sednare utvisade. Af pennin garne hade han endast användt 11 rdr. — På tillfrågan huruvida Johannes Johansson i förväg varit underrättad om det tillämnade rånet, svarade L., att detta honom veterligen ej varit förhållandet, men trodde han, att Olaus efteråt omtalat saken för honom. — Sedan Lindmark härefter utförts, infördes Torparen Olaus Nilsson, 35 år gammal, med mörkt hår, låg panna, djupt liggande ögon, lömskt utseende samt i tal och hållning visande en ödmjukhet, hvars skrymtaktiga beskaffenhet var temligen lätt att genomskåda. Nilsson berättade: Hans föräldrar voro Nils Olsson och Anna Jönsdotter, innehafvare af en liten gård. Modren dog då N. var 14 år gammal. flan är gift och har 3 barn, af hvilka det äldsta är 8 år. Den torplägenhet, han innehaft, lyder under Backa, Ilan hade i Göteborg varit tilltalad för polisbetjents öfverfallande och härför blifvit straffad med 28 dagars fängelse vid vatten och bröd. Sednare hade han af Inlands Norde häradsrätt blifvit för vållande till skogseld dömd till böter, hvilka han ej kunnat erlägga och som förvandlats till 23 dagars fängelse vid vatten och bröd. — De till honom framställda frågor rörande förloppet vid rånet besvarade han först efter åtskilliga slingringar. Han tycktes öfverhufvudtaget lida af klent minne och hans svar börjades vanligen med: ,ja hauar (hågar minnes) inte. Derjemte var han synbarligen angelägen om att ej bli ansedd för upphofsman till poströfveriplanen. Frågor i detta hänseende besvarades med: ,Ja, di swet allt; ,,Det var allt tal om att det skulle bli e vänna, o. 8. v. Den närmare öfverenskommelsen skedde hemma hos Johannes Johansson i ett kök, uti hvilket hustrun gick ut och in, hvadan hon måste ha hört åtminstone en del af samtalet. Drängen Kristian var närvarande vid sammanträdet och deltog i öfverläggningarne. Kort derefter kom denne sistnämnde och afhemtade Olaus, som i sällskap med honom begaf sig till Lindmark, der de råkade Krans, hvilken Olaus förut vidtalat att infiona sig. Samma natt skedde rånet, rörande hvilket Olaus berättade, att han i sista stund varit tveksam och velat, att de skulle af-Istå från företaget, men Lindmark uppmanade honom att vara lugn och sade: häf dig bara ti ner! Olaus kastade sig liksom de andra i diul ket. Då postiljonen framkommit, fattade Lindr mark hästen i tyglarne, Olaus och Krans rusade mot postiljonen, och, tillade Olaus, ,,Gud hjelpe mig, jag slog två slag. Huruvida Krans slagit postiljonen kunde Olaus ej säga, men denne hade sjelf omtalat, att han gifvit Knutsson ett slag. (Alla kamraterna voro mer eller mindre rusiga.) 3Öfverenskommelsen var, att man ej skulle slå postiljonen om man kunde komma honom tiliräckligt nära på lifvet för att öfrermanna honom, men då detta ej syntes gå för sig, hade Lindmark yttrat: ,,Han får allt ha så pass, att shan inte kan skjuta 0884. Huruvida Olaus varit med om att skära hål på postväskan, kunde han, efter vanligheten, ,,inte haua. Beträffande poståsarnes öppnande berättade Olaus lika med Lindmark. Ölaus fann endast ett bref, som innehöll penningar, men blott 7 rdr. Penningarnes delning, hvarvid Lindmark ej var tillstädes, verkställdes sednare af Johannes Johansson på så sätt, att penningarne lades ,,i stora stabbar, af hvilka hvar och en af deltagarne erhöll sin. På Olaus del hade fallit 4,380 rdr, af hvilka han först framlemnat 1,192 rdr och sedermera ytterligare 2,188 rdr, förvarade i en trasa. Olaus, som är misstänkt för att förr ha varit med om ett eller ett par postrån, besvarade frågan härom med bestämdt nej och tillade, uppmanad att nu ej dölja sanningen, meg. ett högst vidrigt skenheligt utseende: ,,Jag har talt sanning, för jag har beslutat att nu lätta mitt samvete. Jag läser och gråter natt och dag. Jag är nöjd med hvad dom jag får, om jag får lefva eller doå. Lindmark infördes åter, för att konfronteras med Olaus i afseende på dennes nppgift om sammanträffandet hos Johannes Johansson. Lindmark förnekade all kännedom härom, oaktadt Olaus bevekliga uppmaning: Ålåt oss tala om hur det å, så vi få slut pbet — Båda utfördes och i stället infördes Soldaten Karl Krans, en undersätsig medelälders karl med rödt hår och dito skägg samt sel föga martialisk hållning. Han var född i We-m sterlanda socken. Fadren, torparen Olof Hans-P! son Krans, som förr varit soldat, lefver än, hvaremot modren afsidit för 9 år sedan. Karl ra Krans vistades hos föräldrarne tilldess han fyllt fö 18 år, hvarefter han tog tjenst som dräng samt ån slutligen på hösten 1860 tog värfaing vid Bo-på husläns regemente. Han är gift och har ett 2, hö år gammalt barn. Krans afgaf på de till honom hå framställda frågor bestämda och rediga svar ut samt syntes fast besluten att tala sanning. Det var Olaus Nilsson, som förledt honom att vara ke med om rånet, dock hade Olaus först en vecka UIinnan detsamma begicks gått rätt på saken. de Dessförinnan hade han gjort åtskilliga små anKe tydningar om ett lätt sätt att få pengar, men me Krans hade då trott, att fråga var om en postha väska, hvilken Olaus, enligt hvad ryktet beräton tade, skulle ha förvarad sedan ett föregående ho posträn. Olaus uppgaf ej för Krans hvilka per-si 8 soner, som skulle vara med om rånet, utan en-he dast, att de skulle bli 4 till antalet. Olaus var meddelande till Krans slutade med följande var-sick ning: ,Du får inte vara förrädisk emot mig, ty då då får du en kula i dig. Rörande sammantår träffandet med de öfriga före rånet och om de-SOL taljerna vid detta, berättade Krans i likhet med ma de båda förut hörda kamraterna, men förklara-vat de, att han ej tilldelat postiljonen något alag; hvi han hade ej hunnit fram ur sitt gömställe inbet nan denne redan låg på marken, då han ansåg sun onödigt att tillfoga honom något vidare våld. få Vid anfallsplanens uppgörande hade en ai sjad camraterne föreslagit, att Krans skulle taga sin och häst och kärra med sig och placera dem tvärs me sfver vägen, för att dymedelst tvinga postiljodes ren att stanna, men Krans hade på det beaf tämdaste förklarat, att hans gula märr på inga J vilkor finge begagnas till ,,sådant der, hvar-det emte hon dessutom var så , liten och känd, boöC tt hon lätt skulle kunna röja dem. — Visste såd j hvem som skurit upp postväskan; Krans och Jol Xristian Andersson voro ej med förrän påsarne går ippnades och brefvens innehåll undersöktes. F åsarne gömdes på flera olika ställen. Vid ett ega tälle kalladt Hålt qvarlemaades flera oöppnade e åsar, hvilka sedermera afhemtades af Olaus rin Vilsson och Johannes Johansson. Genast efter vist ånet delades åtskilliga af penningarne, men Hål tordelningen försiggick först påföljande Sön-der lag. Krans stoppade sin andel, utgörande 2,616 någ dr, på ett par qvartersbuteljer, hvilkas förva-mnin ingsplats han efteråt utvisat, hvarjemte han, . tindmark och Olaus ytterligare framtagit 9 på-hål ar, tillsammans innehållande 908 rdr 90 öre. 100 M penningarne hade Krans ej användt mera än såd 6 å 18 rdr. — Huruvida Johan 8 hustra ilatt K.. 1. To — 2 Fr AA AA Hi AV SS — OR, O—— -— —2