och ungdomsärens känslor funno stundom åter insteg hos mig. Jag nödgades att än le, och än tillbakahålla en tår. Min ungdom med alla dess Jjufva drömmar är längesedan förbi, och för den mel lifvets allvar förtrogne mannen återstår ingenting annat än minnet. Men minnet har antagit en mildare, mindre smärtsam karaktär, sedan jag på ett ordnadt sätt kunnat nedskrifva mina skiftesrika öden. Jag hade ofta att kämpa med stora svårigheter för att vinna några timmar af dagen och återtaga det afbrutna arbetet. Men det har lyckats mig, och ju större hindren voro, desto kärare blef mitt arbete. Det har växt till ett ansenligt manuskript, och för intet pris ville jag förlora det. Jag ämnar således lemna det qvar och gräfva ned det på ett säkert ställe, emedan jag tänker tillbringa äfven nästa vinter här i min onslighet. Skulle döden träffas mig under mina äfventyrliga jagttåg, så vet åtminstone min stackars Mandanflicka hvar jag har gömt min skatt. Hon skall uppleta den och ställa den till en missionärs förfogande, samt lätt genom muntJiga berättelser kunna ersätta de felande sidor, som röra mitt slut. Men hvem skall bekymra sig om mitt öde, sedan jag en gång blifvit nedmyllad i jorden? Ingen, ingen; endast Schanhatta sörjer kanske en kort tid sin välgörare för att derefter äfven glömma honom. Må det blifva hurn som helst; om blott en enda tår flyter vid minnet af mig, så har jag ej lefvat helt och hållet förgäfves, — och Schanhatta skall gråta vid min graf. Arma barn, det vore kanske min pligt att under denna sommar föra dig till en mission