Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 februari 1866, sida 2

en blodtörstigaste af de upprorsmakarse, vilka haft framgång. — kikzlanå. onstnärssillets fest den 5 Februari. o I Helsingfors firades den 5 Februari en f osterländsk fest, hvilken bar en så vacker rägel och var utmärkt af så lyckliga anrdningar, att den ken tagas till förebild på ndra orter, hvaden det är oss ett nöje att ågot närmare redogöra för densamma. Etter det, under en festmarscb, grapper af ersoner, klädda i finska nationaldrägter, inågat i den festligt smyckade hågtidssalen, ppnades festen med ett tal af profossor F. Cygneus, hvari minnesord uttalades öfver de ädangångna ledamötersa af gillet, Ienrik Borgström och friherre Munch, hvaroster d:r Collan uttalade minnesorden öfrer Filip v. ! Schantz, eom slutade dermed att en sångareör utförde den aflidnes siskarekör. Deref er utdelades ett vackert poem: Fredrika Bremers minne, af Z. Topelius (avilkot vi nföra på ett annat rum i dagens blad). Etter talen ordnade publiken sig så godt den wuade för att åso den rad af vackra tzblåer, som vär följde. Först såg man Dante och Beatrice, en efter Ary Scheffer arrangerad tablå, så vacker och bländande man kunde önska sig. Den spåra gången ridån uppgick, var det för att visa ett stycke fiaski fältlif från ,våra segrars, värs sorgers och vår äras gyllne tidf; Det var bivuaken, vid hvilken en skara af fjorton krigare voro grupperade, alla representerande en serskild truppafdelning af den dåvarande fiaska armden i trogna uniformer. Gamle Hurtig satt midt ibland skaren, som lyssnade till hans skildring. — Den tredje tablån var Den döende krigaren. Tablån föreställer slagfältet efter striden. Den oroligt sökande flickan, som rott i land till Lemos slagfölt, har bland liken fuonit den yngling hon sökt. Den gamle krigaren från Wolgas strand, som med döende blick följt hennes vandring bland liken oeh sett hvar denna irrande vandring funnit sitt mål, smyger sig till flickans fot, bedjande om frid och törsoning i döden. — Ännu en gång framställde scenen en tafla ur Fänrik Stål: Det är efter slaget vid Oravais. Lotta Svärd har i hsst under en gran i skogen uppslagit sin butik. Man tager sig här och der en styrketär. Den första tablån visar Lotta Svärd i ordrexling med den sege dragonen, hvars penningar hon tillbakavisar. I den följande scenen ser man henne lutad öfver den sårade bleke ynglingen, hvilken hon med en moders ömhet tar sig an och gifver en dryck att läska sig med. — Sluttablån var af gripande effekt: Runebergs byst intog fonden. Vid piedestalens fot såg man gamle Fänrik Stål omfamnande den. Till böger och venster stodo med skylärade gevär representanterna af den armå, han besjungit, och under Björueborgska marschens toner framträdde per om par Finlands ungdom i folkets drägt, ödmjukt nedläggande kransar vid den älskade skaldens fot. Alla dessa tablåer voro bögst artistiskt anordnade och förfelade ej heller att på åskådarge göra ett verkligt öfverraskande intryck. De förrådde alltigenom den sanne konstvärer, som icke blott förstår att upprå et sköna och gripande i situationen, utan dertill ännu förmår stt åt detsamma gifva ett likaså et som efsektfallt uttryck. Det var Carl Sjöstrand som hade arrangerat dem. Den följande afdelningen hade att bjuda på någonting alldeles nytt och ovanligt. Det var finska folkdanser, utforda af en ung och vacker skara i flaska folkdrägter. Anblicken var desto intressantare, som kostymerna mången gång i de minsta detaljer voro utförda med en minutiös nogarannhet och rjelfva dansen bevarat mycket af den karakteristiska naivitet, som folket sjelft deruti inlägger. Först framträdde en srupp — den talrikaste ibland alla — från Vestra Finland, anförd af sin spelman. Större delen bar den granna röda Säkylädrägten, som klädde skaran särdeles väl. De utförde först under sång — de finska orden voro för tillfället författade af J. Krohn — YIÄRepolsken och derpå den i Vestra Finland temligen allaånna Tanttwi, begge på en gång städade och omvexlande. Derpå intågade en ny och brokigare skara — Karelskt bondfolk, ätven de företrädde ef sina spelmän och klädde i de rika och omvexlande folkdrägter, som detta landskep företrädesvis bar att erbjuda. Man såg här sådana drägter från en hel mängd olika socknar, deribland många högst smakfulla, och de begge polskorns, som utfördes, förrådde mycken friskhettoch lif. — Den originellaste gruppen var emellertid troligen den tredje — Österlottniskt bondfoik, som äfven tycktes mest hemmastadt i sina drägter ock bland sina spelmän räknade en ar sjelfva folkets leder. De föreställde ett österbottniskt brudtåg och utförde också med det djupaste allvar Pellhällarenas högtidliga dans, nästan öfveralit bärande spår af den lugna hållning, som men med rätta ansett så egendomlig för Finlands folk. Derpå började den egentlige dunsen, eller för att tala med programiuets ord ,Sydfianarn dars, representerade af Helsingfors ionevåns ud efter annan afbruten af sångkörer. Salo jö ck denna gång en alldeles egenk; enformigheten af en vanlig bal hade fått vika för den brokiga mångfalden sf folkdrägter och uniformer från 180S års krig. Dansen kunde under sådana förhållanden icke vara annat än högst animerad; den fortfor också långt in på natten. Då men, såsom af denna berättelse synes infört i gillet den finska felkdansen, så ör detta något, som borde vinna efterföljd iven i Sverge. Det är holt visst, att likasom solkvisan blifvit ett mäktigt element inom vår musikaliska bildnivg, så skullo fo kdansen kunna blifva ett mycket uppfriskande element i vårt enformiga sällskapslif, hvilke qutgör ett vigtigt moment af ett folks kaltur ehura man ännu ej rätt uppfattat dess bety delse i detta hänseende. Göteborg den 24 Februar —k—kä—— —