Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 februari 1866, sida 2

in upp till den gammaldags gården, hvarifrån ag väntade den vilde gossen, och alltmera plågades jag af den tanken att mitt öde berodde numera af ett synbarligen temmeligen obändigt barns nyck. Men jag hade ingen annan utväg. Jag måste afvakta hans återkomst och i frid och vänskap skiljas från honom, för att ej genom mitt hemliga afvikande blifva ansedd som en tjuf och efterjagas af gårdens alla hundar och drängar. Efter en längre väntan hotade mina mörkaste farhågor att gå i fullbordan, ty då jag, med anledning af ett vildt skri, tittade bort mot huset, varseblef jag min unge vän, som ätföljd af en jättestor gärdvar hastigt sprang atför trappan, hvilken förde från den högre belägna gården ned i trädgården, men förföljdes af tre eller fyra, likaledes ljushäriga, små gossar och flickor. Sedan han tagit några steg i trädgården stannade han plötsligt, och i det hon vände sig om till sina syskon, befallde han dem att ögonblickligen ,packa sig tillbaka till huset. — Vi ha samma rättighet som du, Jjöd det i syrstämmig soprankör. — Jaså! utropade gossen, — ha ni? Det skola vi väl se! och i det han derefter eprang in bland den lilla skaran, utdelade han unjer Pandurs muntra skall så eftertryckliga slängar åt sina syskon, att dessa under jemmer och skri skyndade tillbaka upp till gården, der de emottogos af en framskyndande jenare. Min unge vän dröjde till dess alla hade försvunnit bakom huset, hvarefter han ilade utför sluttningen och från den mot Rhen vända sidan, der han således ej kunde märkas från gården, inkröp jemte sin Pandur ill mig i mitt gömställe. Ölverhufvud tycktes en viss öfverensstäm