Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 februari 1866, sida 2

— Jag tror det, svarade hon med tillväxande ångest. I samma ögonblick gingo de förbi de träd, som dolde mig, och tillika varseblef jag till min bestörtning att Pandur bomödade sig att medelst hviftande med en liten återstod af svansen ådagalägga sin glädje. — Pandur! utropade herrn nu högt, i det han beledsagade ropet med en skarp hvissling, och nu — inträffade den katastrof, som jag länge hade forutsett utan att kunna afböja den. Pandur vältrade sig nemligen fram under de nedhängande grenarne, oaktadt gossen hade hakat sig fast vid hans halsband, och i det han släpade pojken med sig ett stycke, visade han sig snart för sin herre, hvilken han helsade med björnlika smekningar. — Der Pandar är finns pojken också i närheten, sade herrn leende, då gossen frigjorde sig från grenarne och förlägen smög sig bakom sin moder, hvilken under återsoendets glädje verkligen glömde hvarje straff. — Men hvem hafva vi här? fortfor den egentlige herrn till Jesuitorgårdon, så snart han upptäckte mig. — Var ädelmodig, min herre, och gif ej akt på mig; — jag är den från Frankfurt undflydde studenten, som efterlyses öfverallt, sade jag på fransyska för att ej förstås af gossen; ty jag insåg att mitt sista medel till räddning endast var en öppen förklaring. — Och du har burit mat till en fremmande karl, som inträngt utan tillåtelse i vår trädgård? sade herrn till sin son medan jag långsamt framträdde ur mitt gömställe. — Han var hungrig, svarade goseen trotsigt. S.