LU ——— — Godt, min kare herre, jag emottar med tacksamhet hvad som helst, och jag ger dig mitt hedersord att jag skall tiga. — Kan du också berätta några historier för mig? återtog gossen och betraktade mig uppmärksamt ännu en gång; — du ser alldeles ut som du kunde berätta en hel hop roliga saker. Jag lägger mig här hos dig, och jag tar min Pandur med mig, så att du inte kan göra mig något illa. — Hvem är Pandur? frågade jag ängslig, ty jag fann alldeles ingen smak för mera sällskap; jag öfvervögde således om det ej vore bäst att begagna den unga vildhjernans korta frånvaro för att hemligt aflägsna mig. — Pandur är min hund, han är lika så gammal som jag, men mycket större än jag, — när han ställer sig på bakfötterna; och så är han så stark att han skulle kunna slita sönder dig och äta upp dig, om jag befallde honom det. — Godt, min herre till Jesnitergården, tag din Pandur med dig, så skall jag berätta historier för dig, — roligare än du någonsin hört. Gossen slog armarne i kors öfver bröstet, likasom i medvetande af sin värdighet, och oflägsnade sig. Nyfiken blickade jag efter honom. Att han, för att såsom föregifven herre till Jesuitergärden kunna skaffa mig mat, måste göra en påhelsning i sin moders skafferi, bidrog att lugna mig, emedan han derigenom hade att frukta en upptäckt lika mycket som jag, endast med den skilnaden att för mig gällde det friheten, och för honom skyddandet af hans ovanligt breda rygg. En half timma förflöt. Oiåligt blickade jag än bort mot bogserstigen, der jag hvarje minut hoppades att få so fröken Brisselbach,