Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 februari 1866, sida 4

— FF— (lesändt och betaldt.) Några ord om Kriken öfver Opra. Den i sistlidne Handelstidning, från den 19 dennes. införda Kritik, öfver det sista utförandet af Faust, har gjordt sig skyldig till ett allt för mycket i ögonen fallande missbruk, emot all allmänt erkänd form, at en musikalisk kritik, än att en rättvis menniska, kunnat förbigå det med stillatigande. Men begreppet om en musikalisk kritik, blir i våra dagar tyvärr, icke endast allt för ofta missförstådt, utan äfven i många afseenden gent emot publiken missbrukat. Detta var äfven fallet i den ofvan nämda kritiken, hvars författare synes oss icke rigtigt hafva förstått, en verklig kritikers uppgift, och är det derföre insändaren vågar inlåta sig med honom i några betraktelser. Skall en musikalisk kritik fullgöra sitt ändamål, hvilket består uti att höja den musikaliska smaken, så måste man tillvägagå med den största försigtighet. Vid bedömandet af den skönaste Konst hvilket ju är musiken, och hvilket endast måste utgå rent af ur känslan, och äfven verka tillbaka på densamma, kan man ej välja sina ord nog för att gifva sina uttryck den bästa form. Här heter det: Dertill bjelper intet famlande, man måste förstå konsten för att kunna bedömma den. Det är således icke nog att dertill endast känna tonkonstens allmänna reglor, ty denna kunskap är ännu en alltför liten del man kan förvärfva sig, för en musikalisk andlig bildning. Veta att en Dominante rörer-sig efter Tonican är hvarje Elementarlärjunges uppgift. Likaså otänkbart är det att med endast någorlumda estetisk bildning bedömma musiken. Obestridligen hör dertill icke blott en rent musikalisk, utan äfven en estetisk bildning, ty denna är det ju som höjer konsten. Endast då, kan ett sådant bedömmande erhålla det stolta namn of Kritik eller Rescersion, då den innebåller dessa begge anförda fordringar. Härutsf synes att till och med kritiserandet ej är någon lätt uppgift. Pennan med hvilken man skrifver en sådan kritik, måste vara väl formerad. och sinnet verkligt kostnärligt. Likväl skrifva Herrar Rescensenter ganska ofta (som det synes) med oformerade pennor, och ännu sämre sinnelag. Detta fall visade sig alltför tydligt i ofvan anförda rescension. Men här synes likväl en alldeles otvifvelaktig personlig antipati, mot en af operang framstående medlemmar, allt för mycket och allt för skarpt träda i dagen. Nåväl Herr Kritiker på hvilka vägar ertappar man er då egentligen? Tillåt mig fråga om detta äro de konstnärliga? Om det är er mening att söka förvärfva er namnet af en Kritiker, vill jag blott gifva er ett vänskapligt råd, att ej mera beträda dessa rägar, emedan ni då lätt kunde riskera att förlora det säkerligen svårt nog förvärfvade namnet af musikalisk kritiker. De uttryck at hvilka ni i er rescension öfver Hr Krön begagnat er, tillhöra visst icke en estetiskt bildad rescensent, pi måste i sådant fall hafva betjenat er af en sjelfförfattad handbok. Det skulle derför vara oss dubbelt kärt att engång höra edra egna ord, då ni nu länge nog begagnat er af andras. Dervid är endast att beklaga, att ni uti edra uttryck, ej kunnat finna den passande tonen, och att ni förfallit i en sådan rysligt orättvist klingande Dissonanz, hvilket aldrig kan läuda en sannt musikalisk kritiker till heder. I hvarje fall tycks ni, genom er rescension hafva utskämdt måvga kritiker, hvilka eljest i den musikaliskt bildade verlden, varit nämda med beröm. Som exempel, anför jag endast Prags IIrr Regcensenter, hvilka kunnat vara nog förbländade, att framställa Herr Krn som en förtjenstfull konstnär, och företrädesvis i Mefistos parti, ja till och med hela den musikaliska publiken i Prag, hvilka ju likväl till och med hafva förstått en Mozart. Hvad likväl tiderna kunna förändra sig. De stackars Pragerna kunde visserligen då ej förutsätta att det ännu ej fans en man som kunde lära dem det bättre. I sin inskränkthet hafva de endast dömt efter smakens engång redan antagna reglor, utan ett tänka på något annat. Att de således nu nedsjunka till ett löjligt intet, ja till och med blifva stämplade som lögnare, är dem ett rättvist straff, då de kunnat vara dumma nog att utsända och till och med låta trycka sina omdömen. Hur lycklig kan då ej en i musikalisk uppblomstring varande stad känna sig, vid tanIken om att ega en sådan andlig makt i sina I musikaliska kritiker, då den med några bläckpladdar på en gång kan bevisa en hel del menniskor att de intet förstå. edi —