Skogshushållningen, jordbruket och kolonisationen i Norrland. (Ur Aftonbladet.) III. Friherro Gripenstedt öfvergår vidare till behandlingen af den ytterst vigtiga frågan rörande de åtgärder, som böra vidtagas jör den växande skogens bevarande och användning. 1 denna punkt, ojemfsörligt mera än i någon annan at de förut behandlade, är det som statens sannskyldiga intressen råkat i den skarpaste konflikt med de mäktiga enskilda idtressena. Denna kouflikt, som framkallat alla de åtgärder, hvilka regeringen dels redan vidtagit, dels underställt ständernas samtycke, är så intressant att vi anse oss för densamma närmare böra redogöra, fastän behandlingen af skogsfrågan upptegit så stort utrymme. Do hittills gällande författningarne angående skogsprodukternas från de norrländska kronoskogarne användande gå ej längre tillbaka än 1830-talet. I början var syftemålet blott att medelst tilifälle till tjärubränning, pottaskeboredning och dylika binäriogar bereda den fattigare befolkningen någon bjelp och understöd. Med 1844 antog lagstiftningen en helt annan karakter: den öppnade kronans skogar för en vidsträckt sågtimmersafverkning, som sedermera blifvit dessa orters hufvudnäring. Jordbrukarne erhöllo företrädesrätt till afverkningen stundom med skyldighet att till sågverken försälja virket, men jordbrukets utveckling motvorkades vida mera än det befrämjades. Den högt uppdrifna sågverksrörelsen och trävsruexporten, i och för sig inkomstbringande, ha tagit nära nog alla de krafter i anspråk, som äfven bort komma jordbruket till godo. Lagstiftningen företog sig dot otacksamma värfvet att, på samma gång skogarne öppnades för trävarurörelsen, bereda jordbruksintresset ett skydd och en konstlad fördel på den förstnämnda rörelsens bekostnad. Råvaran — nm mum m —g—E—ö— SS sp Mm MM Mm st b1— det växande trädet — lemnades mot en billig afgift i första hand åt jordbrukaren, på det att han skulle erhålla en god inkomst af! köpmannen-fabrikanten; denna inkomst i allmogens hand skulle bereda medel för landets uppodling. Men här som i alla andra fall kom skyddet de skyddade till skada. När allmogen lärde sig inse, och det skedde ganska snart, satt dess privilegierade skogsafverkning lemnade högre afkastning än jordbruksarbetet, så försummades detta. Dagsvekspriserna uppjagades så enormt, att jordbruksarbetena måste tillbakasättas: allmogens dragare begagnades större delen et året tilll transporten af skogsalster och de väl behofliga gödningsmedlen förspilldes. Den stora och skyndsamt vunna penningvinsten tillvaratogs icke, den kom ej jordbruket tillgodo, och när trävaruexporten hemsöktes af kriser, så drabbade do äfven allmogen hårdt. Trävaruförädlingen har, å andra sidan, lidit af de band, som författningarno pålagt densamma, och at prisens onaturliga stegring till följd! af den jordbrukande befolkningens berörda företrädesrätt. Men kågverksintresset hur uppfunnit utvägar att eludera den tryckande lagstiftningen. Det bar efterhand lyckats sågverken att taga en del af allmogen 1 sin sold, och man har användt jordbrukornes namn för att åtkomma utsyningsresolutioner (hvilka i parentes sagdt varit höget inbringande för vederbörande embetsmän); allmogen har å sin sida begagnat denna sin rätt att utverka dylika resolutioner, hvilka derefter såsom en handelsvara transporterats på sågvorksegarne. Foljderna deraf ha varit demoralisation och förakt för lagarne, ett gemensamt sträfvande hos jordbrukarne och sågverksegarne att sköfla i stället för att vårda skogen, ehuru ett motsatt förhållande bort ligga åtmintsone i de förras intresse. Genom det välmenta, mon principvidriga förmynderskap, som man velat egna åt de nordliga länens begge hufvudnäringar, har det kommit så långt att befolkningen sjelf icke inser sitt egot verkliga intresse — hvilket tydligt ådagalhkgges af de framställningar som gjorts emot ständernes beslut i fråga om skogshushällningen i de norra länen. I detta fall äro de protester, som utgått från Norrbottens län, mest upplysande. Under sådana omständigheter är det utan all gensägelse fullkomligt riktigt, då frih. Gripenstedt såsom en osfvislig nödvändighet föreslår, ,att det skydd, som man genom ifrågavarande företrädesrätt velat tillägga den jordbrukande befolkningen, bör, såsom menligt för landets utveckling, upphäfvas och i dess ställe åt sågverksindustrien samt jordbruket lemnas en sullkomlig frihet att inom vissa gränser ordna sina inbördes förhållanden efter naturliga lagar. Dossa näringar böra existera jemte hvarandra såsom sjelfständiga och utan något konstladt subordinationsförhållande dom emellan, som i alla fall icke kan i längden uppehållas. För nybyggaren och hemmansegaren bör jordens odling och gkötsel vara hufvuduppgisten — och skogsafverkningen utgöra ett ti lsålle att tillgodogöra de öfverflödiga arbetskrasterna under de långa vintrarne, och han bör ega ett dubbelt intresse i trävarurörelsens framgång, så väl deri att hans arbetskraster kunna af skogsförädlaren rikligen betalas, som ock derigenom att en lifligaro rörelse i orten underlättar tillfällena för afsättning af landtbrukets produkter. Trävaruhandlaren, eller sågverksegaren, om ban göres oberoende af jordbrukarens utsyningsrätt och sättes i tillfälle att sjelf omedelbart inköpa kronans virke, orbåller derigenom större frihet att ordna skogsarbetet, och blir väl icke ovilkorligen tvungen att dertill använda allmogen och dess dragare, men skall alltid dertill af sin a fun daAT mr nan Ålen Am ham 1