Mandaflnickan ). Berättelse från Rhen och Missouris slodområde. Af BALDUIN MöLLHAUSEN. (Ofversättning af Sigfrid Nyberg.) Jag betraktade de båda roddarne; de sågo verkligen ut som menniskor, hvilka ej villo höra något. Fröken Brisselbach hade en utomordentlig observationsförmåga i mycket, ehuru hennes själ låg sjettrad, och sålunda hade hon äfven här riktigt gissat roddarnes afsigt. Men den sällsamma spådomen, som en gång utölvade ett så djupt intryck på mig, försatte mig tillbaka till den tid, då jag bland Godesbergs ruiner hörde dessa ord från samma läppar. — Fröken Båeusselbach, började jag således med halfhög röst, — faderns sköna dotter gaf honom hela sitt bjerta, och derefter inslumrade hon i den eviga hvilan; ban irrar nu enssm och öfvergifven omkring i verlden, darrande att ett oförsigtigt ord öfverlemnar honom i hans förföljares händer. — Menar ni mig, herr grefve? frågade den svagsinta och betraktado mig småslagt. — Jag menar att det kanske hade varit bättre om ni ej känt igen mig; ett enda oförsigtigt ord kan störta mig i olycka, svarade jag. — Och tror herr grefven att jag skulle ) Se H.-T. N:o 1—43.