— 0, om jag hade vetat det i rättan tid, så hade det kansko varit annorlunda! suckade jag förkrossad. — Excellens, jeg upprepar att ödet är starkare än menniskorna, återtog den svagsinta och bstraktade mig med deltegande. — En ängbåt kommer utför Rhen, vi måste hålla närmare stranden, annars kanna de se er från däcket, anmärkte den ene roddaren och styrde mot venstra stranden, emedan staden numera låg bakom oss. — Vi hafva tid nog, svarade den andre lagnt, det dröjer en stund innan den binner fram till staden och derefter ligger den qvar minst en haftimma vid landningsbryggan, — således behötva vi inte brådska. De nästa tio minuterna förflöto derefter onder djup tystnad, dock märkte jeg att båten småningom nalkades stranden och slutligen, på knappa tjugofem stegs afstånd, sköt förbi de i vattnet uppförda dammarne. Jag såg nemligen på bestämda mellanrum de yttersta spetsarne af de smärta pilar, hvilka voro planterade på dammarne. — Ångbåten lögger inte till, utropade plötsligt den ene roddaren, — det måtte vara någonting å färde. — Jesus, Maria! se den roda fanan, som svänges för ut, gäller den oss? frågade hans kamrat icke mindre orolig. — Inga andra, svarade den förste, — vi hafva bufvit förrådda, och det kan endast hafva skett i Königswinter. Heliga Maria, Guds moder, hvad skola vi taga oss til? Vid detta utrop riktade de båda männen, som icke längre rodde utan läto sin farkost framdrifvas af strömmen sina ängsliga blickar mot mig. (Forts.)