hvita, tillade fröken Brusselbach med en blick likasom hade hon talat till stranden. Froken Brösselbach, vi skola snart skiljas för alltid från hvarandra, svarade jag sakta, — förklara mig eåledes hvad ni menar med den svarte, för hvilken ni varnade mig vid Rolandseck? Kanske får jag derigenom en tydligare bild af det nät, som man spunnit till mitt förderf. — Har ers nåd då inte erhållit min underdåniga skrifvelse? frågade den vansinniga öfverraskad. — Ett bref från er? Nej, jag har ej fått det. Åt hvem lemnade ni det? Fröken Brusselbach funderade en stund. — Jag lemnade det till den arme Antons bror, — svarade hon derefter bestämdt. — Han losvade mig heligt att lemna er brefvet. — Om ni valde den vilde Anders till er budbärare, så förvånar det mig ej att jag icke erhållit ert bref. — Så skulle ni ej erbålla det; ödev är starkare än menniskoviljan, svarade fröken B:usselbach torrt. — Så säg mig ätminstono nu hvad som stod i brefvet. — Herr grefve, sedan ödet tillkännagifvit sin vilja för oss borde jsg egentligen icke villfara er önskan; men tärningen är kastad, och det skall således ej mera skada er. Jag skref till er hvad tvenne svartklädda män sade till hvarandra vid kanten af stenbrottet medan jag satt derinne. Jag förstod endast några få ord, men de voro elaka och hemlighetsfalla. — Skall Wandel gå dit upp? frågade den ene, — ja visst, svarade den andre. — Godt, då är han i fällan och skall inte vidare hindra oss, återtog den förste; hvad de sedermera afhandlade kunde jag icke mera urskilja