Jo — han — na, Jo — han — nalBåten ilade så hastigt förbi falt och skog, gård och by; förbi de långa kolskeppen och otympliga koffir, som än släpades utför floden af långa rader hästar, än drefvo utför med strömmen; förbi det gamla, romerska tornet på den högra sidan, förbi de täcks villorna på den venstra stranden. -JO — han — na, Jo — han — nalIIastigare följde husen efter hvarandra, och oftare afbrötos de af några gula blad ännu prydda vinbergen af fruktträdgårdar och parker. Den gamla staden Bonns smärta torn träddo alltmera i förgrunden, den långa pon tonbryggan tycktes vilja afstänga floden. Från stranden Jjödo yxans slag samt brädsågens anisslande, och från en väldig flotte hördes sången af talrika roddare. Men jag såg ingenting af allt detta; jag såg endast den grå himlen öfver mig, båtens sidor, och framför mig den sjungande svagsintas besynnerliga gestalt. Men medan båten skyndsamt fullföljde sin sbegeljemna våg, föreställde jag mig lifligt alla de kära punkter och föremål, hvilka jag nu passerade förbi för sista gången, och medan de båda roddarne sänkte sina åror djupare i vattnet, ljöd det allt tydligare för mig: JO — han — na, Jo — han — na.— Vi befinna oss snart midtför staden, sade plötsligt den äldre roddaren, och vid ljudet at hans röst försvanno de bilder, som så länge sysselsatt min själ, och årornas buller ljöd ou för mig som vanligt, — sof lagnt; — framför staden, der så mycket folk finns vid stranden, sofver ni bäst. Jag nickade åt den vänlige roddaren och tryckte mig fastare mot båtens plankor. — Och de svarta so ofta längre än de