ödet såsom en spådom af mig. Men gif e till tåls; då ödet lofvar något, så håller de äfven ord; ,huru är ja inte vår sak. Oc erbjuda icke väntan och hopp redan en sto njutning? Jag väntar ju sedan tjugo år p. honom, som en gång lofvade mig tro ocl kärlek. De tjugo årens fåfänga förhoppnin gar hafva ej verkat någon förändring ho mig; och måste jag än vänta ännn i tjugår, så skall det ej rubba mitt hopp eller al stra något tvifvel hos mig om hans trohet Sålunda bör äfven herr grefven trösta sit och gifva sig till tåls; på regn följer solsken På trollslummern uppvaknande, och: Som brud sin hand hon lade I hans, till återsvar. Medan fröken Brisselbach talade sålunda lät hon sina blickar sväfva omkring åt alls håll med ett sällsamt uttryck. Den förre tillfredsställelsen visade sig åter i hennes for dom ej obehagliga anletsdrag, och jsg insåg lätt att hon hade yttrat sin innersta öfverty gelse. Hennes sinnesstämning uppenbarade sig emellertid anna tydligare, då hon på sitt egendomliga sätt tilltalade de sköna Rhen stränderna. , Endast trogen systerkärlek, började hor att deklamera, och långsamt, med teatralisk pathos följde strof eftor strof. O, det var en dyster, melankolisk musik! — En lät dimma sväfvade öfver de ilande böljorna; der öfver horizonten uppstigande solen bemödade sig förgäfves att skingra dunstslöjan ; vattnet plaskade under den lätta farkostens skarpa bog, och i regelbunden takt nedsänktes årorna i vattnet. JO— han — na, Jo — hn — nal! tyck tes årorna säga, då de i tre tempo knarrade wmellen ärtullarne cch pleskado i vattnet.