yttra det oförsigtiga ordet? O, det vore omdjligt. Ni har på berget druckit af det forbjudna vinet, gom den svarte tillblandat åt er; förtrollniogen, som det medförde, her emellertid förlorat sin kraft. Ni är fri och genomströfvar Rhens nejder som en förklädd riddare. Under simpla kläder hsr ni dolt er glans, men lyckan följer edra fjät; ni skall framgå segerrik ur striden, och en ljaf belöning skall tusenfaldt ersätta edra under pröfningstiden utståndna lidanden. Som brud sin hand hon lade I hang, till återsvar. Att fröken Briässelbach förvexlade min sorgliga belägenhet med någon gammal Rhensaga och fann behag uti att öfvertaga en beskyddarinnas roll gent emot den irrando riddaren, var den säkraste borgen för hennes tystnad och försigtighet. Men om än hennes ord lugnade mig, så sårade det å andra sidan min känsla att hon alltjemt valde min arma aflidna Johanna till medelpunkt för sina bizarra liknelser och sammanband hennes öde med mitt. Jag kunde emellertid icke förmå mig att förebrå den olyckliga för detta, desto mera som jag, efter hennes upprepa le omnämnande af den mot mig fiondtligt sinnade svarte, hoppades erfara hvad hon hade menat med gin varning. -Jag har redan sagt er, mia kära fröken, att ,, faderns sköna dotter ej längre fiong bland do lefvande, — började jag åter efter en kort tystnad, — hon var en engel, för god och kärleksfull för denna verlden. Glöm således er spådom, ty ehuru den en gång tycktes vilja gå i fullbordan, så kan detta numera aldrig inträffa. — Herr grefven gör mig för mycken ära, sdå ni betraktar en tillfällig uppenbarelse af