VIA 442 hofkamrerarcn Nytzell, en plats med sri våniog, 4,000 rårs lön och sommarndje på ett af de kongl. lustslotten. Åy. UTRIKES. ITALIEN. Lamarmoras sednaste depesch, med anledning sf åtskilliga uttryck i Spaniens röda bok, och diskussionerna i Frankrikes och Spani ens senater hafva i Italiens politiska kretsar ställt den romerska frågan mera i förgrunden än under lång tid förut. Närmast ivnandess räsonnerade man ungefär såhär: Den 15 September skola vi tillse hvad som kan vara att göra, men dessförinnan är all diskussion härom en onyttigt forspilld tid. Men den reaktionära tolkningen i dessa senater af Septemberfördraget har väckt många farhågor i Italien till nytt lif. I franska senatens och hofpartiets ögon skulle denna konvention icke vara stort annat än ett definitift bekräftande af påfvens verldsliga välde, då man i Italien, såsom Lamarmora riktigt anmärker, i densamma endast ser ett försök, huruvida den nuvarande påfliga styrelsen har någon lifskraft eller icke. Italien har visserligen lofvat att skydda de romerska gränserna, men ingalunda förpligtat sig att skydda påfven mot hans egna undersåter. I parlamentssessionen den 15 dennes föreslog Boggio att icko behandla frågan om den provisoriska budgeten som kabinettsfråga, hvaremot finansoch inrikesministrarne förklarade sig icke hafva någonting emot att få den så ansedd. Till svar på ett andragande af Ricciardi, yttrade ministerpresidenten sin åsigt vara, att icke ett krig — ej ens ett olyckligt sådant — skulle förmå rabba Italiens enhet. Af hvad som på sista tiden föregått torde vara lätt insedt, att ministårens existens är mycket hotad. Den nuvarande regeringen måste utan tvifvel intaga en långt bestämdare position i asseende på romerska och venetianska frågorna, för att bibehålla sig vid statsrodret. Prins Napoleon intröffade den 15 dennes i Milano. FRANKRIKE. ,Är diskussionsfriheten i fara? Så lyder öfverskriften till en ledande artikel i, France, riktad mot ,,Presse. Under Girardins ledning har sistnämndo tidning sökt intaga en förmedlande ställning, och under sin talangfulle ledare bar den bjadit till att på samma gång stödja den kejserliga regeringen och arbeta i fäderneslandets intressen. Det är icke Girardins fel, om det visat sig, att en sådan förmedling varit omöjlig. Lönen för det otacksamma arbetet her varit tvenne varningar, och man fruktar, att en suspension af tidningen möjligen icke är långt borta. I sin nödtvongaa förklaring yttrar , Presse: Då vi iöreskrifvit oss att arbeta för friheten, utan att åstadkomma detta genom revolation, så var vår pligt innefattad i de tvenne orden: lagligt motstånd, och att vi troget uppfylla denna pligt, bevisas af den behandlivg, som vi från regeringeus sida varit utsatta för. Vi hafva gjort hvad som låtit sig göra; vi hafva sagt hvad som var oss tillåtet att säga. Skriftställaren är endast ansvarig att verka efter måttet af den frihet, som lagen medgifver; om frihet brister skriftställaren, så är detta icke hans, utan lagens fel. Emellertid, med afseende på dessa ideliga pressförtöljelser, kan man icke annat än med bäfvan framställa frågan: Hvarthän skall allt detta leda? Den generation i Frankrike, som hade huvnnit till mognad under restaurationen, svarade på bourbonernas pressordonnanser med Julirevolutionen. Den generation, som uppvoxit under Julimonarkien, gjorde Februarirevolutionen, för att skaffa 9 millioner en follt berättigad valrätt, hvilken dittills endast innehafts af 200,000. Femton år hafva förflatit under det andra kejsardömet, och efter denna tids förlopp är det icke nog med, att kejsaren i throntalet förnekar nationens mogenhet för pressoch parlamentarisk frihet, utan senaten säger äfven ett högtidligt amen härtill, i hvilket lagstiftande församlingen äfven instämmer? Har Frankrike då gått till den grad tillbaka? Girardin synes säga ja härtill. Som vi redan genom telegram känna, beredde den korta adressdebatten i senaten de begge exministrarne Persigny och Rouland ett efterlängtadt tillfälle utt göra sig ange näma för högsta makten. Begge voro eniga om, att det är alldeles tillräckligt med frihet i Frankrike. Ja, den förro gick så långt, att de få korcessioner, som för frihetens utvidgande gjordes år 1860, voro alldeles ofverflödiga och rent af skadliga. Persigny återupprepade sitt vanliga yttrande, att ,,den parlamentariska frihet, som passar England, duger icke för Frankrike. Dessutom, tager friheten olika former under olika tider, och naturligtvis är det sken af frihet, som den kejserliga nåden behagat förläna det franska folket genom den s. k. allmänna rösträtten, efter hertigen-senatorns meaing, fullt tillräcklig och just ,den mest passande friheten för franska nationen. Det måtte hafva varit ytterst angenämt för statsministern Rouher att i senaten afhöra dessa lotqväden öfver den kejserliga regeringons vishet. Desto obehagligare var säkerligen öfverraskningen, då en annan senator, markis Boissy, begärde ordet, och denna gång icko för att framkomma med sina excentriska och befängda yttranden, utan för att säga sanningar, hvilka måtte hafva varit allt annat än angenäma för statsministern att smälta. Bland annat yttrade markisen: ,Man har tecknat en bild af de faror, genom hvilka en parlamentarisk styrelse skulle kanna framkalla revolu:-ion. Man en sådan ctvralsa äv a den pna I