Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 februari 1866, sida 1

Den andra i ett kloster slöjan fick, Den tredje följde spelemannen så lustigt, — ljöd den gamla folkvisan melankoliskt vid årornas plaskande. — Hvilket besynnerligt sammanträffande! tänkte jag, då jag igenkände sångerskans röst. — Anton, vi måsto skiljas, sade jag derefter till min trogne följeslagare, ty jag gissade att min förmyndare hade träffat fröken Brässelbach och ansett henne såsom den lämpligaste att skicka utför floden och derigenom dölja min flykt. — Ja, käre unge herre, svarade Anton och spratt upp förskräckt. — Gamma kok kaffe, inföll korpen argt, ty genom Antons rörelse hade han blifvit störd i sin söta sömn. Tanktall betraktade jag min trogne vän, och tillika lyssnade jag efter don annalkande farkosten. Den speleman hon följde i årena sju; Men när den långa tiden gått till ända, Hon kände sig så sjuk och döden nära, Jjöd samma röst redan betydligt närmare. — Anton, om jag lyckas undkomma, så har jag dig att tacka för min frihet, återtog jag rörd vid åsynen af den arme gossens tårfyllda ögon. Anton betraktade mig stelt; han tycktes ej förstå mig. Så hann hon en qvarn vid timma sen Och mjölnerskan redde en bädd så fin, Ack, mjölnerska styrk mig med ett glas vin, Min fader är konung allt öfver Rhen, sjöng fröken Brusselbach på sitt egendomliga sätt. — Anton, fortfor jag, — du skall nu få