Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 februari 1866, sida 1

foder, innan de sjelfva förtärde något; framför den flammande elden i köksspisen stod husmodern och rörde med konsterfaren hand i en rykande kittel samt smakade stundom på innehållet. Men i stugan äslades barnen att så länge som möjligt undvika den äldsta systern med det kalla tvättvattnet, medan andra framtogo sina katekeser under örngottskudden, för att prötva huru mycket af de visa språken hade under natten fastnat i derag hufvpuden utan att förorsaka dem någon möda; eller ritade de med den trubbiga griffeln på den illa tilltygade griffeltaflan, så att det pep och gnisslado. Och derefter gol tuppen och dånade slagan så muntert, att det var en verklig fröjd, och mitt bjerta var nära att brista af vemod. Mon detta vemod, som afskedet från hemmet framkallade, var välgörande i jemförelso med den smärta, som nedtryckto mig vid tanken på min oersättliga förlust, och sålunda sbkte jag att alltjomt framtrolla nya bilder för min själ, medan jag betraktade ljusen på den motsatta stranden. O, det var en dyster och sorglig njutning; men jag tröttnade ej dervid, och alltjomt vandrade mina blickar från hydda till hydda, från jjus till ljus, tills dessa slatligen slocknade, och den gryende dagen framställdo gårdarne allt klarare och tydligare. Då störde regelbundna årtag mina betraktelser. — Det är den för mig bestämda båten, sade jag sakta till Anton. Det var on gång en konung, som rådde öfver Rhen, Han trenne döttrar mistat och stod nu helt allen, Den första sig till Österrike gick,