Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 februari 1866, sida 2

så länge det sinns en bit bröd på jägmästaregården; — önskar du något mera? — Nej, framför endast mina innerligaste helsningar till alla, som ännu tänka vänligt på mig — — — Och främst bland dem står min Lisette; — skall verkställas, och nu, min son; — tiden förflyter, låt oss spara på orden, vara män och ofverlemna snyftningarne åt qvinnorna. Lef väl, min son; — ah, för fan, — kyss då inte min hand, — Gud — välsigne dig, — och må vi åter träffas deruppe — vid den stora armån! Hästen drog sig först två steg tillbaka och föll derefter in i kort galopp samt skyndade med sin ryttare, och åtföljd af hundarne, tillbaka till jägmästaregården, der det varma stallet väntade honom. ,Låt oss öfverlemna snyftningarne åt qvinnorna, hade min gamle förmyndare sagt till mig. O, om det hade varit dag, huru skulle ej solen då hafva speglat sig i de klara droppar, som glänste i hans gråa skägg! — Men det var natt, och det gladde den gode, gamle herrn, ty nu kunde ingen märka hans rörelse. Att hans djupa, för mig så välgörande och tröstande rörelse så tydligt förråddes i hans röst, samt till och med i hans barska ,,anfäkta, det kunde han aldrig hafva trott eller ansett möjligt. Jag stannade på samma ställe så länge jag kunde urskilja den bortilande hästens hofslag. Äfven Anton var tyst och sluten; synbarligon betänkte han att han ej längre behöfde gå och tigga eller misshandlas af sin broder. — Spetsbof, gamma kok kaffe! sade korpen, likasom forargad öfvor att man ej unnade honom nattro.