Ryttaren kom emellertid hastigt närmare och sammanträffado med Aston knappt tio steg ifrån mig. — God afton, herr öfverstelöjtnant, sade Anton tillräckligt högt för att igenkännas af min förmyndare. Hästen stannade ögonblickligen och samtidigt hörde jag min förmyndares röst. — Antor, är det du? utropade han med omisskännelig glädje och oro. — Ja, herr ötverstelöjtnant, dot är den arme Anton. — För Guds skull, gossa, säg mig, vet du hvar herr Wandel nu finns, sade öfverstelöjtnanten hemlighetsfallt och styrde sin häst tätt intill honom. — Ja, herr öfserstelöjtnant, jag vet det. — Dig sänder himlen sjelf och du skall inta blifva obelönad, fortfor min förmyndare ifrigt, — om du framför ett bud till honom från mig, det vill stga alldeles så som jag skall framställa det till dig; ty det handlar om lif och död, gosse, och jag vet att du har en trogen själ och låter hacka dig i stycken för min stackars Gustaf. — Ja — ja, stammade Anton, mera yttrade han ej, ty i nästa ögonblick lade jag min hand på min förmyndares knä. — Jag är sjelf här för att emottaga ert bud, sade jag innerligt rörd öfver min trogne, faderligo väns ömma ti llgi venhet, hvilken tycktes tillväxa i den mån ovädret sammandrog sig öfver mitt bufvad. — Jag anade att jag skulle få återse dig före din afresa, återtog öfverstelbjtnanten i det han latade sig ned till mig och lade sin arm omkring min hals; — du kunde hafva besparat mig mycken ängest, om du genast hade brutit upp, — fortfor han med vek röst, — men allt är nu bra, min gosse, och