Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 februari 1866, sida 4

som kom indansande med täcket öfver axlarne och sjungande med full hals. Han kom från teatern, der han hade sett en pantomim, som i hög grad lifvat honom. Han förklarade att Pierrot varit förträfflig, men med Colombine var han mindre nöjd och klandrade skarpt hennes spel. Efter denne tiggaredandy inkommo tiggare af det värsta slaget. De hade kommit för sent för att få bröd på kontoret, och då de vid inträdet i sofrummet sågo att alla platserna voro upptagna, kastade de sig utan vidare omständigheter öfver de andra gästerna; några tilltvungo sig platser på säckar vid sidan af dem som kommit tidigare, medan andra drogo täckena från de sofrande och svepte sig sjelfva in i dem. Natten framskred imellertid, och trötthet och sömn gjorde omsider slut på allt buller och oväsen. Författaren var den ende, som låg vaken; djup sorg och medlidande voro nu de öfvervägande känslorna hos honom. Natten var kall och blåsten trängde in i rummet. De sofvande tycktes förtäras af en brännande törst, ty oupphörligt stego de upp skälfvande i hela kroppen och gingo till ett ämbar med vatten, som stod i ett hörn af rummet. Tystnaden afbröts för öfrigt af en förfärlig hosta, som ljöd såsom en dödsklocka i den hemska natten, och det är klart att det ej kan vara många steg från denna håla till kyrkogården . ... . Denna skildring aftrycktes i en mängd tidningar och gjorde mycket stort uppseende. Styrelsen för herberget (inberäknadt församlingens kyrkoherde) har afgifvit en högst otillfredsställande förklaring, hufvudsakligen innehållande att det var en tillfällighet att badet var så smutsigt och oordningen i rummet så stor. Beskrifvarens trovärdighet söka de förringa genom det löjliga påhittet, att som hans första ord vid inträdet var en osanning, i det han uppgaf sig vara ,,gravör i stället för fönfattare, så måste allt hvad han sagt allmänheten också vara osanning. (Det var kyrkoherden som hittade denna bränvinsadvokatyr.) Imellertid lära åtgärder snart blifva vidtagna för att dela nattgästerna i skiljda rum efter deras beskaffenhet, samt hålla uppsigt öfver ordningen under nätterna. Stadsjernbanorna i Newyork. I sjelfva staden Newyork finnas 9 jernbanor och dessa hafva under år 1864 befordrat mer än 60 millioner passagerare. Deras inkomster uppgingo till öfver 4,600,000 dollars och utgifterna blott till något öfver 2,700,000 dollars. Under samma år hede dessutom tre andra banor i staden anagda. Trichiner. En ungersk landthushällare har meddelat en i Wien utkommande tidning, att i hans hembygd trichiner äfven förekomma bland svinen och der sedan långt tillbaka äro kända. Att sjukdomen icke öfvergår till menniskor är en följd, dels af att fläsket kokas och rökes väl, dels deraf, att trichinbemängdt fläsk öfverhufvud icke användes till näringsmedel. Det kännes när man tuggar sådant som om man hade sandkorn mellan tänderna och derpå känner man igen det. I författarens hemort gifver man trichinsmittade svin hampfrö att äta och det botar dem inom 14 dagar; att de hafva trichiner det ser man på deras skygghet och ilskenhet och deras benägenhet att gnaga på trä. Den tacksamma gäddan. Då doktor Warwick uppehöll sig på slottet Durham i England, företog han dagliga spatserturer i slottets lustskog, och på en af dessa vandringar fick han i fiskdammen se en gädda, som tumlade sig i vattenytan, men tog till flykten, då han närmade sig. I det fisken for tillbaka, törnade den emellertid med hutvudet mot en jernkrok, som man fastsatt i en påle, och denna stöt var så våldsam att fiskens hjerna sårades. Gäddan Jed deraf, om man får döma efter dess rörelser, fruktansvärda plågor. Den gick först till bottnen såsom en pil och förde hufvudet ned i dyn, derpå snurrade den rundtomkring med sådan hastighet, att doktorn knappt kunde se den. Efter det att dessa rörelser fortfarit en god stund, simmade gäddan fram och tillbaka samt gjorde slutligen ett krampaktigt språng, medelst hvilket hon kom att ligga på brädden af dammen. Warwick, som med stor uppmärksamhet hade följt allt detta, gick straxt fram till den olyckliga fisken och såg nu, att en del af hjernan hade utträngt ur den sårade hjernskålen. Doktorn framtog en silfvertandpetare och upplyftade med detta redskap den deprimerade delen af kraniet, hvarpå han anbringade hjernan på dess råtta plats. Gäddan förhöll sig ganska lugn under denna operation och blef derefter åter släppt ut i sitt element. Den tycktes ögonblickligen känna plågorna lindrade, och, efter att den en stund hade legat stilla, började den åter röra fenorna; men dess nervsystem hade blifvit så starkt skakadt, att hon ännu ej var herre öfver sina rörelser, utan hoppade ännu en gång upp på land. Doktorn fick härigenom tillfälle att ännu en gång undersöka såret och, sedan han förvissat sig om att allt var i ordning, satte han åter sin patient i dammen, hvarpå han återvände till slottet. Då Warwick följande dag gick ut, styrde han genast sin gång till dammen för att efterse gäddan. Fisken fick nu, säger den franske naturforskare, som lemnat detta bidrag till fiskarnes psykologi, syn på sin välgörare och igenkände honom utan tvifvel; ty den simmade genast till dammens brädd och kom så nära doktorn att dess hufvud nästan vidrörde dennes fötter. Warwick fann detta fenomen högst utomordentligt, och hvarje annan skulle säkert i hans ställe bafva blifvit lika förundrad deröfver. Doktorn kände det mest lifliga intresse för en gädda, som var begåfvad med så godt minne och visade så ster tacksamhet, och efter det han äfven nu hade undersökt hjernan, hvilket var en mycket lätt sak, enär det kloka djuret höll sig mycket lugnt, förvissade han sig om att såret börjat läkas. Han spatserade derpå längs dammen, och så länge denna spatsertur varade simmade fisken bredvid honom samt vände om hvarje gång han vände. ,,Det stackars djuret, tillfogar doktorn, ,,var mycket olyckligt, hvarje gång jag gick med min venstra sida mot dammen, ty det hade förlorat sitt högra öga vid stöten mot pålen, och det ådagalade genom allehanda oroliga rörelser sin sorg öfver att det ej kunde se mig. Warwick kunde från denna dag aldrig närma sig dammen, utan att gäddan simmade till honom. Han kallade på den genom att hvissla, och hon lydde denna signal med samma precision som en hund. Emot alla andra fortfor gäddan deremot att vara likaså vild, som roffiskar i allmänhet äro. Ny upphoning i mälerveyrket. En fransk kemist Vereimel har för uppfinuingen af en ny metod att anbringa färg på bygguada-fagader, trappor och dylikt nyligen erhållit en nationalbelöning af 20,000 francs. Han går tillväga på följande sätt: Först påstrykes zinkhvitt, som blifvit utrördt i limvatten, och då detta är torrt stryker man deröfver ett lager af klorzink, som är förtunnadt med vatten. Zinkoxiden och klorzinken bilda tillsammans en kemisk förening, hvilken är hård som glas och baren glänsande, speglande yta. Genom att utrifva färger i det använda limvattnet kan man frambringa godtyckliga nyanser. Denna metod har det företräde framför användandet af oljefärg, att den är otroligt varaktig, hastigt torkar och medför en besparing af 50 procent af hvad oljefärg kostar. Upptäckt af antika konstverk. Från Rom skrifves till ,, Morning Post: Den lilla staden Civita Lavinia, bygd på ruinerna af Lanuvium, har under de sista höstmånaderna rikligen belönat de gräfningsarbeten som företagits af signor Augoni, en af ortens förnämsta egendomsegare och hvars herresäte är beläget bland hvad man anser vara ruinerna af Junos tempel. Under det man här gräfde, kanske mera för att lägga ornnd till ett nytt hns. än i färhonn