Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 februari 1866, sida 2

stiden de han sigj der hos mir. Anledning att lemna hemmet atan uppseende hade snart nog erbjudit sig. Oaktadt han lemnade sin broder ett antal efter utsago hoptiggda småmynt, hade han likväl blifvit ovanligt härdt misshandlad af honom. Misshandlingarne hade han visserligen fördragit, men då Anders hotade att vrida halsen af Jakob, hade han tagit korpen till sig och afvaktat första gynnsamma tillfälle för att springa sin kos. Fågeln, som ej förstod att tygla sin tunga, var visserligen en farlig gäst för mig; men för allt i verlden hade jag ej kunnat förmå vig till att bortvisa den trogne gossens ende vän, desto mera som ingen fremmande menniska hade beträdt den ensliga klyftan under mitt vistande i hålan, och Anton, som insåg faran, höll sin oförsigtige Jakob fängslad i hålans bakgrund medelst ett vid hans ben fästadt snöre. Han hade ej gjort några upptäckter, hvilka kunde sättas i samband med mitt läge. Endast en gång hade hans broder frågat honom om han sett mig, och då Anton förnekade detta, hade han framkastat den anmärkningen, att öfverstelojtnanten svårligen utan fremmande hjelp kunde hafva burit den döda fröken från ländstolen till sängen. Anton fann ingenting misstänkt i detta yttrande, men jag deremot gissade genast att denna omständighet hade blifvit afhandlad under samtal mellan Bernhard och den vilde Anders. Och ännu mera, jag tyckte mig derat kunna sluta att de båda presterna ej funnit samma förekommande emottagande som förr i min förmyndares hus, samt derigenom bestyrktes i sina misstankar att jag måste finnas i grannskapet. Anton hade äfven tagit reda på den timma le da 3en infan