Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 februari 1866, sida 2

upr fe Aigt rädt mig fy jag hade älven lofvat det, men jet detta löfte tycktes mig ännn ga i vida sjerran. Oslitliga band hollo mig fästade vid jägmästaregården, vid det hus, der lifvets skönaste lycka en gång blomstrade för mig för att innan kort bäras till grafven. Natten vek för dagen, den lågt stående solen beskref sin vidsträckta båge från öster till vester, och ännu tänkte jag icke på att oryta upp. Väl bad Anton mig med tårar i ögonen att följa min förmyndares råd, väl talade han om sin broders list och bedrägeri, väl onydde han att han slutligen nödgades efterse sia Jakob, men det lyckades mig lätt att aedtysta den arme gossens betänkligheter. Jag berömde hans slotts trygghet samt förträffliga logo, och till den glädje han erfor leröfver förenade sig äfven den omständigheten, att han älskade mig öfver allt annat, och nu, sedan hans skyddsengel på jägmästaregården för evigt tillslutit sina vänliga ögon, med ångest och fasa tänkte på den förestående, oundgängligt nödvändiga skiljsmessan. Jag insåg ganska väl att hans långa bortovaro från hemmet skulle väcka misstankar, äfvensom att hans längtan efter korpen tilltog med hvarje dag, och sålunda rådde jag honom att redan samma afton begifva sig till sin moders bydda för att der inhemta nyheter samt derester återvända till mig vid första gynnsamma tillfälle. Han följde mitt råd, mon redan vid mid