Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 februari 1866, sida 2

hennes minne heligt samt ej fördystra det genom hämdplaner, utan öfverlemna åt Forsynen att döma och straffa. — Johanna! kraxade korpen bakom mig; mera yttrade han ej, ty han var förargad öfver sin fångenskap. — Johann — Jo — han — na, upprepade han knappt begripligt. Men på afständ ljödo klockorna alltjemt så högtidligt och fridfullt som hade do insett att deras klang förde en inslumrad engel till hennes sista hvilorum. Fastare tryckte jag min feberheta panna mot den kaila stenen, häftigare vred jag mina händer, och brännande tårar strömmade från mina ögon. Klockorna ljodo alitjemt så högtidligt och fridfullt, de kallade min Johanna till grafven och med henne äfven min ungdom. I djapaste sorg, under outsägliga qval öfverskred jag den i mitt lif så skarpt betecknade gränsen mellan den liflige och förhoppningsfulle ynglingen och den allvarliga, tänkande mannen. Klockorna ljödo högtidligt och fridfullt likasom fordom, då jag, såsom barn, med tacksamt hjerta lyssnade till deras ljad; — med tacksamt bjerta, emedan jag trodde att Gad anbefallt de kära klockorna att bestämma de sköna sönoch högtidsdagarne, och framförallt den kära, kära julhelgen. Så ljödo de under den milda sommaraftonen, då de manade församlingen till aftonbönen, medan jag lycklig genomströfvade skog och mark samt föreställde mig vara en af bjeltarne i ,,Tusen och en natt. De ljodo på samma sätt, då jag satt hand i hand med Johanna på grässoffan och vårt glada samtal om framtiden plötsligt afbröts af klockljuden,