Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 februari 1866, sida 2

ka det skull t 8 lif. Och om 1 jag hade haft tio lif ad förlora, så syntes de mig då som ett ringa pris för den blodiga vedergällning jag hoppades få utofva mot Johannas och mina förföljare. Jag Jåg nära utgången till mitt gömställe; mina blickar nådde mellan björnbärsrankorna ett kort stycke in i klyftan. Himlen hvälfde sig grå och enformig öfver det stilla landskapet; luftens fuktighet hade färgat träden, grenarne och bergväggarne mörkare samt genombiött och slappat de förtorkade bladen, likasom för att hindra dem från att prassla och hviska på denna högtidliga stand, men åsynen af den likasom i halfslummer försänkta naturen kunde ej lugna den vilda storm som rasade i mitt bröst. Tårar af raseri framträngde i mina ögon, och krampaktigt ryckte mina fingrar den gråa mossan från klippstyckena framför mig. — 0, min hämd skall hinna er, suckade jag för mig sjelf, och förtviflad fattade jag tag i de törnrika björnbärsrefvorna så att blodet framträngde på flera punkter af mina händer, — ja, den skall, den måste hinna er, upprepade jag i tankarne, hvarvid jag betraktade blodet med vild lystnad. Ett aflägset, dämpadt ljud framträngde till mitt gömställe. Jag lyssnade; samma Jjad upprepades alltjemt. Omedvetet kopknäppte jag mina händer, och i det jag tryckte min heta panna mot de kalla stenarne, lyssnade jag uppmärksamt. Timman var inne; de buro min Johanna till grafven, och högtidligt ljödo dervid kyrkoklockorna. Hvad som nyss hade uppfyllt mig med ett outsläckligt hat var nu plötsligt glömdt; det företöll mig som hade Johanna talat till mig