Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 februari 1866, sida 3

tänkte man, för romarväldets egen trygghet f äfven dessa eljest okufveliga hjelteskaror bragt till underdänighet och lydnad, så står oss, vek lingar, intet annat vapen till buds, än det, af vi, med ymnig tillförsel af våra pjutningar, lär dem våra laster. Så vittnar derom den statskloke häfdateck nare, som med beskrifning om forngermaner nas seder lemnat åt deras efterkommande en s. oförgätlig erinran om den rätta vården af en ho dem anboren nationalkraft, den han förutsåg al drig skola på slagfältet, utan först i flärdens ocl vällefnadens hvimmel kunna nedbrytas. Mei dermed var ock tänkt och antydd planen för er nyromersk folkbesegring främst medelst infly telsen af en kroppsoch själsförlamande verlds. kultur, som, utan svärdsegg, vänskapligen borde i folklifvet inledas. Och just den vapenkonster är det väl omisskänneligen, som, från den ro. merska kejsartiden fortlefvande, i och med den romaniskt-gallikanska kulturens stigande öfvervigt ändtligen efter halftannat årtusende synes med bättre framgång vilja öfver det undanträngda och försämrade nordiska germanfolket blifva rådande. Det är alltså bakom freden ett beslöjadt inre krig, som länge förts emellan de tvenne så skiljaktiga folkracer, Germaner och romaniserade Galler; eller — emellan dessa båda i motsatta riktniogar täflande kulturfolk — emellan kristendomens germaniske och den kristnade hednakulturens romaniskt galliska vapendragare, har städse qvarblifvit såsom oförsonad, och från de sednares sida såsom oförsonlig, en väl galliskt förklädd och galliskt artig, men desto farligare romarehämd öfver det gamla romareväldets germaniska omstörtare, och dessa sednare böra väl deremot hålla sig dessmera varskodde. Sålunda må nu åtminstone vara antydd en bistorisk hållbar synpunkt för bedömandet af en fransk-svensk vänskapsförbindelse, i berörda hänseende af så vådlig beskaffenhet — en förbindelse, som likväl så djerft under sken af ömsesidigt jemnlika fördelar beramats, att traktatsmessigt emellan tvenne så politiskt ojemna och industrielt ojemnförliga kontrahenter för en mängd af år äfventyras. Också beträffande en sådan traktats vederbörliga bemötande bör det väl ur samma synpunkt finnas, äfven utan dealjbevisning, sjelfklart, att vårt fattiga och emot let industrielt öfvermäktiga franska så platt vanmäktiga svenska folk, enär det tillförene, i följd if ofta medgifna tullnedsättningar, med deraf öranledda så väl franska seders som franska akers allt ymnigare införsel, redan nog mycket rån dess allvarligare förfäder vanslägtats, viserligen icke må böra af dess egna ansvariga nålsmän blottställas för vådan att i följd af en egt tillstadd ännu friare dylik införsel af njutingarnas retelsemedel än ytterligare förvekligas, tarmas och skuldsättas, för att ändtligen under ket af både inoch utländskt penningetyranni arda förslafvadt. Redan är, som man väl vet, för salderandet f öfverimporterade öfverflödsvaror, en ej ringa el af den fäderneärfda fosterjorden pantsatt i tlandet; och den vanliga invändningen att skulen derför hvilar på afnämarne sjelfve, såsom lla, hvar för sig, sjelfmyndige, är väl ej annat n en protest emot behofvet och verkan af all ag och regering. Vore ej i daglig handel och andel privatmännens sjelfmyndighet esomoftast notsatsen till foikets och statens, så behöfdes j hvarken folkrepresentation eller statsstyrelse, n mindre årliga riksdagar. Också derest nu raktaten faststäldes, vore ej — må väl frågas ermed för folk och rike så bestäldt, som funes här redan intetdera, åtminstone intet sjelftändigt, hvarken folkförmynderskap eller riksegemente? — Af dessa ofvan anförda skäl kune tal. ej annat än ovilkorligen underkänna utkotts-förslaget.