Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 februari 1866, sida 3

-ske ambassadör i Förenta Staterna, revoluti a nära åsigter hade bragt barnet till rödskinne u peh anförtrott det åt ett sådant vid namn Wi -Iliams. Eleszar Williams har helt och hållet glör nsin barndomstid; endast det tror sig methodis -presten komma ihåg, att han sutit på en dan t knä, hvilken var omgifven af pudrade hufvude t och epauletter. Med undantag häraf har ha förgätit allt, hvad som tilldragit sig i en vit -tidrymd, ända till en bestämd dag, då han, le flkande och simmande med små vildar, slog par nan emot en klippa. Han berättar, att en fran Iman, som kommit till vildarne, hade pekat p honom och sagt: ,, Sen, det är en konungs son! Eleazar uppfostrades i en anstalt och kostn: derna blefvo alltid mycket riktigt betalta: hans stjuffar, hvilken, liksom de flesta halfcivi liserade vildarne, var en stark bränvinsdrinkar och eljest aldrig hade ett öre i fickan. Han lö också ej gifva sina egna barn den aldraminsta un dervisning. Williams enka egde en bronsmedal hvilken föreställde Ludvig XVI:s och Marie An toinettes bröllop. Hon berättade, att henne man hade haft två andra, den ena af guld ocl den andra af silfver, men att han hade köp bränvin för dessa två och att hon hade rädda bronsmedaljen. Man har läst uti vissa memoirer från den ti den, att skomakare Simon en dag hade slagi kronprinsen med en handduk i ansigtet och at spiken, på hvilken handduken hängt, då såra honom på två olika ställen utaf näsan. Elesza Williams har ärr på de utmärkta ställena. D!i man en dag visade bonom en mängd handskrif ter, utan att låta honom se underskriften, ryste han plötsligen tillsamman och kände ett slags fasa: det var Simons handskrift. — Och slutligen då prins Joinville, Louis Philips son, reste omkring i de Förenade Staterna, afvek han frår sin resplan, för att besöka Williams, hvilker omkring denna tid uppehöll sig hos indianerne i trakten af Green-Bay. De samtalade flera tim. mar. Williams har vägrat säga, hvad som hal förefallit emellan dem, och hvarom de hafva talat: han inskränker sig till att berömma prinsen hvilken ända sedan detta samtal skickar honom böcker. ,Så, fortfar Ampire, ,lyda de allvar. samma meddelanden, som en mycket ansedd man, hvilken i sitt hemland bekläder mycket höga äreställen, har gjort mig. — Det egendomligaste i denna märkvärdiga berättelse är det svar Williams ger, när man frågar honom hvad han tror om allt detta? — Alla dessa omständigheter tillsammantagna förekomma mig mycket märkvärdiga; jag kan inte förklara saken; men ett vet jag med säkerhet: nemligen, att jag ej vill vara konung. (C. W.) Storartad räddning af utvandrare. Amerikanska barkskeppet ,,Fredonia, fördt af kapten Burke, anlände den 14 Januari från Fayal till Boston. Skeppet har under resan räddat besättnivg och passagerare från det emellan Liverpool och Newyork ständigt gående engelska utvandrareskeppet ,,Gratitude, fördt af kapten Stoker. Kapten Burke bevisade vid denna räddning en storsinthet och uppoffring utan like. Under tre hela dagar (från den 1 till den 4 Januari) var han i närheten af det i sjunkande tillstånd varande engelska skeppet under stormigt väder och lyckades att till sitt skepp ötverflytta 273 utvandrare och 33 mans besättning, tillsammans en räddnicg af 306 menniskolif. Då alls ingen plats ombord fanns för denna massa menniskor lät han på sitt eget ansvar kasta hela mellandäckslasten öfver bord för att bereda rum för de räddade. Lifsmedel fattades äfven för en sådan mängd, emedan ej det ringaste proviant hade kunnat medtagas från det sjunkande skeppet. Under elfva långa dagar måste hvar och en derför åtnöjas dagligen med ett halft qvarter vatel om skorpa. Men ändamålet vanns att ) k. och alla ankommo lycktovsatikera Wir sorsör ligaste 1011 1 m en ker bondhustru UÖ2 b a honom med en hemlighett. ine man alldeles upphört att vidare bry yr henne, att han sökte anvat sällskap och om altnarne mest vistades utomhus, hvilket allt gjorde henne på det högsta olycklig. Som hon nu hört herr Hutton omtalas såsom en mycket lärd man, så hade hon tänkt att han kanske kunde säga henne något medel, hvarigenom hon kunde yckas att återvinna sin mans tillgifvenhet. Detta var just icke något så serdeles sällsynt fall, och matematikern ansåg sig derföre, utan att behöfva bringa sitt rykte säsom undergörare i misscredit, kunna föreskrifva ett botemedel. , Medet är mycket simpelt, sade han, ,, men har enigt hvad jag vet ännu aldrig förfelat sin vercan: visa alltid er man ett vänligt leende. 3ondhustrun tackade, neg och gick sin väg. Nåzra månader derefter kom hon åter tillbaka till Iutton och medförde ett par rara höns, som inon bad honom hålla till godo. Med tårar af slädje och tacksamhet i ögonen, berättade hon ör honom att hon begagnat sig af hans föreskrift och att hennes man var fullkomligt boad. ,Nu, sade hon, , söker han aldrig mer rågot främmande sällskap, utan håller sig stänligt hemma och behandlar mig med oföränderig kärlek och godhet. Om smörberedningen I Normandie. (IIustr. Gewerbezeit. 1865, n:o 37.) Det är måsända bekant, att grädde förvandlas till smör enom nedgräfning i jorden; deremot är det väl nindre kändt, att smör verkligen beredes på letta sätt i Normandie och andra delar af Frankike. Sättet är följande: grädden fy les i en medelnåttigt tät linnepåse, hvilken väl tillslutes och redgräfves ungefär 112 fot djupt ned i jorden, ler den lemnas 24—25 timmar. När grädden u upptages, är den härd. Man slår den med n passande träspade en kort tid och tillsätter lerefter ungefär ett halft glas vatten, hvarigenom järnmjölken afskiljer sig från smöret. Då en tor mängd grädde skall törvandlas till smör, emnas den i jorden mer än 25 timmar. Om intern, när marken är frusen, utföres operatioen i källare och man betäcker påsen omsorgsullt med sand. Många stoppa äfven påsen, som onehåller grädden, i ännu en påse för att undika hvarje inblandniog af jord. Detta sätt att bereda smör besparar för det örsta arbete, misslyckas ej heller och är äfven