eSÄten Jolannes Johansson 1 Backa samt denne sistnämndes dräng Kristian Andersson, äro nu samtlige införpassade till harvarande cellfängolse, sedan de enstämmigt erkänt, att Lindmark, Olaus Nilsson, Krans och Kristian Andersson begått poströfveriet samt att Johansson endast varit med om de röfrade penningarnes fördelning och emottagit drängens anpart af rofvet till vård och förvaltning. Rörande förloppet vid brottslingarnes upptäckande och gripande äro vi nu i tillfälle meddela följande närmare detaljer: Kronolänsmannen Hammarstrard hade oaflåtligt under hela tiden sedan post-öfveriet skedde esterspanat poströfrarne, utan att lyckas. Landstingsmannen handlanden Chr. Larsson i Grössby, som äfven, ehuru obemärkt och i all hemlighet, anställt efterspaningar, var deremot lyckligare, i det att det lyckades honom att genom sina kunskapare få säker underrättelse om hvem som begått poströfveriet och att Lindmark en uppgifven natt skulle resa till Göteborg, försedd med god reskassa. I afsigt att fånga Lindmark och hans skatter vid den tillämnade färden till Göteborg, höllo Chr. Larsson, länsman Hammarstrand och landtbrukaren Lars Hansson i Kjällsby vakt vid Kongelfs färja ett par nätter. Då Lindmark ateblef den natt, som var bestämd för Göteborgsresan, reste Larsson hem för att skaffa sig nya underrättelser, som erhöllos och lydde, att Lindmorks Göteborgsresa blifvit på obestämd tid uppskjuten. — Nu återstod intet annat än att försöka antasta poströfrarne i deras hem, hvarför Chr. Larsson anmodade länsman Hammarstrand, poliskommissarien Kant, t. f. kronolänsman Palmqvist och landtbrukaren Lars Hansson att med Larsson sammanträffa på Smedseröd Lördagen den 3:dje dennes på aftonen, för att öfverenskomma om sättet för brottslingarnes gripande. Chr. Larssons förslag att alla brottslingarne skulle liktidigt öfverrumplas antogs och utfördes påföljande Söndagsmorgon med den lyckliga påföljd, att alla fem på Söndags förmiddag voro på Smedseröd under säker bevakning. Härmed var visserligen en god början gjord men då de häktade envist nekade och heligt bedyrade sin oskuld samt laga bevis mot dem saknades, ehuru man var så godt som förvissad om deras brottslighet, och ingen annan än de sjelfve visste hvar deras rof var förvaradt, återstod ganska mycket att göra. Etter det poliskommissarien Kant hemrest på Söndags eftermiddag och sedan förhör flersaldiga gånger blifvit hållne under Söndagen, Måndagen och Tisdagen, såväl med de häk tade som med deras anhörige, invecklade desse sig allt värre och värre i motsägelser, hvilket hade till följd, att Lindmark påföljande Onsdsg för landtbrukaren Lars Hansson erkände sin och de öfriges delaktighet i poströfveriet, samt i vittnens närvaro från olika ställen i skogen framtog tillsammans 3,720 rdr. Sedan detta skett gåfvo äfven de öfrige slutligen med sig och erkände sin brottslighet samt framtogo under Onsdagen och Thorsdagen sina å olika ställen i skogen och fjellmarken förvarade andelar i bytet och anvisade äfven de ställen, der de röfvade postpåsarne, brefven och handlingarne voro gömda. Som större delen deraf var nedsänkt i tvenne sjöar, befunnos alla tidningarne och en stor del af de öppnade brefven skadade och saknande adress. Så mycket af bref och handlingar, som kunnat tillvaratagas, är torkadt samt afsändt till Uddevalla och Kongelfs postkontor. Af de vid postrånet bortkomna penningarne äro nu tillrättakomne något öfver 14,500 rdr rmt, hvartill landtbr. Lars Hansson i väsendtlig mån bidragit derigenom, att han först förmådde Lindmark att tala sanning. Lindmark har äfven erkänt, att han haft en sedel å 1000 rdr och en å 500 rdr förvarade i en trasa vid ett berg, der sedlarne blifvit af väta så skadade, att han ansåg dem utan värde, hvadan han i trasau jemte penningarne lagt en sten och kastat alltsammans i en närbelägen sjö. Ytterligare har Lindmark nu erkänt, att då han 1851 häktades för poströfveriet i Haneströmsskogen vid Lilla Edet, hade han 2:ne buteljer fyllda med penningar nedsatta i marken, hvilka han icke uppgaf, i den tankan, att de skulle komma honom tillgodo efter öfverståndet fästningsstraff, men då Lindmark, efter sin hemkomst 1863, skulle so till sin skatt, befunnos båda buteljerna spruckna och sedlarne af tidens åverkan upplösta. Såsom förr nämnts, har handlanden Chr. Larsson vid flera föregående tillfällen kraftigt samt med ej obetydliga enskilda uppoffringar medverkat till upptäckandet af brotts lingar, som inom orten begått postrån. Äfven landtbrukaren Lars Hansson har på ett förtjenstfallt sätt biträdt ordningens upprätthållare i deras verksamhet. Så ställde han sig t. ex. för ett par år sedan i spetsen för en skara bebjertade män, som det lyckades att spränga ett större, mycket fruktadt band af rånare och tjufvar inom Jörlanda socken, hvilket länge utgjort en skräck för orten. De tio procent, som Postverket lemnar i ersättning för de återbekomna penningarne och hvilket arvode naturligtvis kommer att fördelas på flera händer, blifva blott en ganska ringa ersättning för de kostnader och besvär, som varit förbundna med uppdagandet af det nu föröfvade postrånet, hvilken upptäckt äfven ledt dertill att fem djerfva och farliga brottslingar blitvit gjorda oskadliga åtminstone för en längre tid och kanske för (alltid. AOSAUWUQAUHAAM. AAAJ11 J1 mv mm TA — — O— -—-r — — — Hr — OO OO D— Åo