Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 februari 1866, sida 1

illfara hennes begäran. Länge vägrade jag mnvisf; jeg sökte genom vänliga ord bringa Johanna till förnuft, men förgäfves; det arma harnet bad så att det kunnat röra en sten, — — ,bvad hjelper mig min religion, utopade hon gråtande, —, hvilken endast medzer mig att sörja för min egen själs räddning? Skaffa mig en rättrogen, katholsk prest, som lär mig att försona mina föräldrars skuld, annars dör jeg i mina synder, hvilka nedtynga mig desto mera, emedan jag försummat att uppfylla en mig ålagd helig pligt. — O, mia son, mångfaldiga gångor har jag sett döåen i ögat, då do siendtliga eidgapen slungade förstörelson i våra leder, och jag har ej darrat eller tvekat, på sin höjd gripit fastaro tag i tyglarne, men att se den förändring, som inom kort försiggick med Johanna, det var mera än ett helt regemento kunde hafva fördragit. Och likväl skulle jag hafva blifvit obeveklig, osktadt min Lisette och i trots af Johannas böner, om ej läkaren hade ansett den sista möjligheten af räddning beroende af hennes önskans uppfyllande. Hvaritrån herr Bernhard, den ifrågavarande presten, kom så hastigt, sedan jag gifvit mitt samtycke, det kan jsg ännu inte förklara; men i hvarje fall ansåg jag honom, efter ett par samtal, som en förständig menniska, hvilken var väl vuxen sin svåra uppgift. Han besökte Johanna derefter nästan dagligen; min Lisette var alltid närvarande och förtjust af den barnsliga fromhet och det kristliga tålamod, hvarmed han tröstade Johanna, och rådde henne att ej utan mogen öfverläggning öfvergå till katholicismen. Om det å ena sidan gladde mig att Jo hanna blef lugnare genom det religiösa umgänget med herr Bernhard, så uppfylldes jag å andra sidan af fasa, då jag märkte huru