Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 februari 1866, sida 1

var den till läger begagnade marken kall och våt nog, har ej inverkat hälften så förstöande på mina gamla knotor som min arma ororsdotters hopplösa tillstånd. — Är hennes tillstånd då verkligen hoppöst? frågade jag klanglöst och betraktade sfverstelöjtnanten stelt. — Hopplöst, min son, tyvärr hopplöst; äkaren säger det och jag ser det; eller tror la att jag ett ögonbiick skulle tåla prestparasket i mitt hus om det into vore för att j förbittra det arma öfverspända barnets få itterståendo dagar? Gosse, det är hårdt att å ung, så skön, så god och så varmt älskad hödgas afmarschera till dea stora armta. Da ninns väl då jag en gång talado med dig om öräldrars synder, som straffas på barnen; då änkto jag blott på hennes ärfda sjukdom: nen nu ser jag att detta uttryck måste tagas pokstafligen. — Uade ni ej kunnat hålla dessa menniskor med deras förderfliga inflytande aflägsnade från Johanna? — Hålla dem aflägsnade! utbrast öfversteöjtnanten förgrymmad, hvarvid han gaf sin ögonlapp en stöt, — hålla dem ofligsnado, 1å en så kär, god flicka, uppfylld af skändigt framkallade fixa id6er, jemrar sig deg och natt samt åstundsr andelig tröst af den förste bäste svartrock. Hålla dem afläågsnade, då det arma barnet omfattar dina kaän, då din hustru förenar sina böner och tårar med sin skyddslings och immerbadd förföljer dig med sina dåraktiga, men välmonta afsigter. Hålla dem afligsnade, då en stråle af hopp visar dig att hon genom att få sin önskan uppfylld kunde räddas åt dig, och om du kan det, så vill jag gerna medgifva att du förstår mera deraf än jog. Jag har tänkt alldeleg som du skulle hafva tänkt i mitt ställe, och