Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 februari 1866, sida 1

Mandanslickan ). Beriiltzelse från Rhen och Missouris flodområde. Af BALDUN MÖLLHAUSEN. (Öfversättning af Sigfrid Nyberg) Vid denna anblick var jag nära att upp: gifva ett rop af vanmäktigt raseri och oatgäglig sorg samt varna henne att ej befläcka sig genom att beröra den svarto missdådaron. Men jag var ja en esterlyst flykting; ljudet af min röst skulle måhända hafva dödat henne och gjort mig till en mördare. Men mina bänder kramade fönsterbrädet så att det knakade, och Anton, intagen af fasa, sjönk till mina fötter, omfattade mina knän och besvor mig att ej störta mig i förderfvet. Min besinning återkom svart, och tillika intogs jag at ett iskallt lugn. Jag hade tömt giftbägaren ända intill sista droppen; det fanns ingenting mera i verlden, som hade kunnat gripa mig ännu djupare. Men min själ arbetade våldsamt, mina tänder knastrade mot hvarandra, och allt hvad jag tänkte, hoppades och önskade förenade sig till ett nödrop, ett skri af hämd och förbannelse, hvil ket ur mitt hjertas innersta uppsteg mot himlen. — Dyra, öfverlyckliga dotter, hvilken har funnit nåd iuför förlorsaren, du, — som i den heliga juvgfru Maria har vunnit en så tro) Se H.-T. N:o 1—34.