Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 februari 1866, sida 1

f mina ord hemta äfven den ringasto tillöking af din tro på Guds barmhertighet. Tala erför, tala fritt och öppot som det höfves len ångorsulle syndaren inför Herrans sändeud och tjenare. — O, min fader, förlåt mig om jag ger r ett nytt bevis på mitt svigtande förtroende, ade Johanna med fast röst, och ansträngvingen samt själsspänningen visade sig i den lammande rodnaden på hennes kinder; — lå man meddelade mig, Gud vare derför lofvad, den sorgliga berättelsen om mina vilseförda föräldrar och lade i min makt att rädda de älskade, vältrade man ett tungt, men desto jutvare ensvar på min själ. Jeg kämpar mod all kraft att samvetsgrannt uppfylla mina heliga pligter som barn och rättrogen kristen; jag ber dag och natt, jag sträfvar redligt att bannlysa alla jordiska tankar ifrån mig, och likväl sväfvar hans bild, — bilden af min fordno vän, beständigt framför mig. O, min fader, jag vet att det är frestaren, som nalkas mig i denna kära skepnad; hjolp mig, o, hjelp mig att förjaga honom, annars dukar jag under för den mig ålagda pröfningen. Sedan prosten väntat till dess ett nytt våldsamt anfall af bosta, — en följd af den häftiga sinnesrörelsen, — hade upphört, drog ban sin stol intill Johannas, satte sig, och sedan han välsignande vidrört krucifixet mellan det arma slagtoffrets händer, yttrade han med ljuf, inställsam röst: — Hverför skall jag, hvarför skall du sjelf förjaga de vänliga bilderna ur ditt minne? Det är icke frestaren, som uppenbarer sig för dig, utan bos dig finnes den obestämda önskan att på den rätta vägen återföra honom, som en gång var ditt käraste här på jorden. Bed för honom och fortfar att tänka