Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 februari 1866, sida 1

ore röst sade mig att jag såg framför mig samme prest, som redan för många år sedan atsträckte sina giriga klor efter det hjelplösa barnet och redan då villa visa menniskorna, att den enda saliggörande kyrkan, utan att behöfva efterfråga föräldrars önskningar och vilja, aldrig uppgifver sina anspråk på någon, som äfven på minsta sätt kunde blifva gagnelig tör hennes lära. Ehuru försöket misslyckades med barnet, så hade dot lyckats desto bättre med jangfrun; medlen, som man dervid begagnat, kommo ej vidare i betraktande, om man blott firade den triumfen att få begrafva det ångerfulla, borttappade fåret efter den katholska kyrkans ritas och derigenom gifva folket ett nytt slående vittnesbörd om kyrkans allmakt och allvetenhet. — Den heliga, obefläckade jungfru Maria styrko dig i tron; den helige Johannes af Nepomuk, ditt skyddshelgon, vare din förespråkare inför Herrans domstol, sade den fremmande presten och lade sin hand välsignande på Johannas hufvad; — genom min dyre embetsbroder erfor jag att du, min älskade dotter, önskade att äfven ur en annan mun än hans erhålla andelig tröst och vägledniug, samt genom en annan mun än hans få en lösning af de tvifvel och betänkligheter, som du medfört från ditt fordna tillstånd af religiös bjelplöshet. Du fruktade ett för stort undseende från min så mycket yngre broders sida; detta är naturligt och förlåtligt; men, min dotter, den, som Herran her förlänat ett embete, honom förlänar han äfven de mot svarande egenskaperna. Sanningen blifvei alltid densamma, från hvilka läppar hon är flödar. Men med glädje har jag skyndat hit och det skulle bereda mig en himmelsk glädje om du, min dyra, högt älskade dotter kunde