Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 februari 1866, sida 1

fast och varm förespråkerska inför den Allsmäktiges tron, på mina knän och i stoftet tackar jag Gud och ditt skyddshelgon, att jag, svaga verktyg, blifvit utkorad till att upplysa din ande och visa dig den törneströdda, men enda vägen till den eviga saligheten, sade Bernhard efter en kort paus med hycklande stämma till det arma, vördnadsfullt lyssnande offret. — Ja, min dotter, du, en bland de afundsvärdaste af ditt slägte, du, som vid din trogna och af Gudi välsignade beskyddarinnas hand alltjemt styrkes i den sanna tron, du, trefaldt afundsvärda, emedan dig blifvit förunnadt att försona dina föräldrars synder, du skall nu blifva välsignad af eu högre, värdigare hand än min, och derför meåför jag till dig den, hvilken jag och alla mina bröder med stolthet kalla vår ädla förebild. Efter detta tal, hvilket var beråknadt att icke blott uppröra Johanna till det yttersta, utan äfven att hos öfverjägmästarinnan nedtysta alla betänkligheter angående hennes fosterdotters jordiska välbefinnande, trädde ernhard ett steg åt sidan, och då Johanna sskyggt blickade upp, såg hon in i den andre Prestons mildt och salfvelsesallt sänkta ögon. Jag tyckte mig märka att hon ryckte till; som det var tillfölje af någon kroppslig smärta, eller emedan fremlingens svarta ögon, likasom fordom Bernhards, utöfvade ett hemskt sintryck på henne, det kunde jag icke urskilja. Men jag öfvertygade mig att en opartisk åskådare bloit behöfde se det gala ansigtet med de beslöjade, glödande. blickarne och de neddragna mungiporna, för att genast igenkänna en medlem af det slaga, skenheliga samfund, för hvilket hvarje medel är heligt då det gäller att uppnå ett föresatt mål. Jag betraktade honom med afsky, och er