Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 februari 1866, sida 2

och tala inte så mycket och så högt. Du har äfven pligter att uppfylla mot dig sjelf. En tystnad, som varade i flera minuter, uppstod nu. — UHvad är klockan? frågade Johanna och öppnade sina ögon. — Half tio, min dotter. — Klockan tio skulle han komma hit med den ärevördige pater Scbastian för att låta honom vålsigna mig. — Han skall komma, var förvissad derom, min dotter, ty han längtar icko mindre efter att lemna dig andelig tröst än du att emottsga den. Hans fromma upphöjda ord skola trösta dig, och Gad sände dig en uppfriskande sömn. Etter dessa ord blickade öfverjägmästarinnan hastigt mot dörren. Det måtte hafva klappat, ty vid hennes ,stig in, öppnades dörren och den gamle ofverstelöjtnanten inträdde i rammet med försigtiga steg. Ett välkomnande leende öfverflög Johannas bleka drag, medan den gamla damen räckte sin make handen ech visade på sin älskade skyddsling. Ja, det var min förmyndare sjelf; han bibehöll ännu sin fordna, raka hållning, men en stor förändring upptäcktes i hans ansigte. Det vänliga, jovialiska uttrycket, som så väl klädde den gamle krigaren, hade försvunnit och lemnat rum för ett så djupt, sorgset allvar, att till och med en fremling ej kunde hafva sett honom utan att erfara det innerligaste deltagande. Efter den första helsningen betraktade han Johanna tarkfull en stund; hans långa hvita mustacher ryckte häftigt, och flera gånger for hans hand till ögonlappen för att derigenom dölja hans smärtsamma rörelse. Men derefter framträdde han till Johanna, och i