Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 februari 1866, sida 2

voro nu torra, men de brände i mitt hufvac och svetten perlade på min penna; jag märkte hvarken Anton, som betraktade mig förskräckt ller min förmyndares älsklingshund, som hade smugit sig efter mig och lagt sig vid mint fötter. Mina blickar hvilade oafvändt på der kära englabilden, på de slutna ögonen och de infallna kinderna, hvilka den dödliga sju domen hade smyckat med en flyktig olycks bådande purpur. Hennes läppar öppnades åter, och jag förd min heta panna ännu närmare glasrutan fo att uppfånga hvarjo ljud af hennes dyra röst — Men faderos väna dotter; — o, hurt syndfallt att tro på jordiska spådomar — har skall blicka in i sitt inre och ej mera lätt sinnigt leka med Försynen. Jag var inte be stämd till att göra honom lycklig, utan til att försona mina föräldrars synder. Hvilker ljuf känsla att lida för andra. Ack om de äfven vore mig förunnadt att taga hans skul på mig och försona den. Tant, kära gode taut, hvad kan jag göra för honom för at återföra honom på salighetens väg? Hvad son stod i min förmåga har skett; jag gaf mir ringa egendom för att befria honom ur fån gelset, men genom denna jordiska omsorg ha: jag ännu icke vunnit själafrid. O, tant, or det lyckades mig att omvända honom, hur! skalle ej hoppet om ett återseende inför Gud: tron styrka mitt mod! Men han är långt borta han känner inte min önskan, inte min varma innerliga bön till Gad och alla helgon. Har skall irra omkring i verlden, utan kärlek och vänner samt slutligen dö i sina synder. Arme arme Gustaf, hvad kan jag göra för dig?! — Bed för honom, mitt barn, lita på Guds nåd samt de heligas förböner, och bed för honom och för dig. Men, mitt barn, utgju litt bjerta i tysthet inför den Allsmäktige