Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 februari 1866, sida 2

Det dröjde icke länge förrän dörren oppnades, och sakta, likasom brottet i nattens skydd, inträdde Bernhard i gemaket, åtföljd af en äidre, likaledes andelig man. — Välsignad vare eder ingång och eder utgång, sade öfverjägmästarinnan i det hon steg upp och räckte de båda herrarne handen. — Frid vare med eder nu och alltid, svarade Bernhard och dolde till hälften sina skarpa svarta ögon under ögonlocken. — Och måtte Gad samt den heliga jungfru Maria leda, uppehålla och beskärma er på edra vägar, tillade den andre presten, hvarvid ban slog korstecknet först mot öfverjägmästarinnan och sedan mot Johanna. Den gamla damen bugade sig fromt, Johanna deremot satt orörlig; men af hennes sällsamt glänsande blickar och af det sätt hvarpå krucifixet krampaktigt skakades i hennes hopknäppta händer visade sig tydligt huru djupt åsynen af de båda presterna grep henne, och hura tunga de fjettrar voro i hvilka dessa hade förstått att fängsla hennes lätt mottagliga sinne och att förvirra hennes förstånd. — Ändteligen, sade hon knappt hörbart, då Bernhard framträdde till henne och med en skenhelig ätbörd räckte henne handen, — o, huru min själ har törstat efter er och edra gudomliga uppenbarelser, fortfor hon, i det hon andaktigt förde hans hand till sina läppar. (Forts.) Stackars prins! Den nyfödde spanske prinsen har icke erhållit mer än 112 förnamn, och de äro ändock icke på långt när alla hans egna, ty deruti innefattas äfven hans föräldrars, syskons och farbröders förnamn.