Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 februari 1866, sida 2

ej besvärade Johanna, fördjupade hon si; i sin bönbok, och det blef åter tyst i rum met. — Anton, jag uthärdar inte längre, sad jag sakta i det jag steg tillbaka och stödde mig tungt på min följeslagare; — jag måst hafva ro, jag måste samla mina tankar och uppgöra en plan för att hejda de skurkak tiga presternas inflytande, — annars går hor under i förtid. — Ja, käre, unge herre, vi skola gå svarade Anton, som afhört mig uppmärksamt men ej hade förstått den egentliga meninger med mina ord. I samma ögonblick morrade bunden, och i det han sprang omkring huset störtade han, i sällskap med de öfriga hundarne, un der högt skall och larm mot gårdsporten. — Någon kommer, anmärkte Anton ängs. ligt. — Det är troligtvis de båda presterna svarade jag och drog mig undan i skoggan af de aflöfvade äppelträden, ty jag erinrade mig att Johanna väntade deras besök. — De gå in i huset, hviskade Anton vidare, — vägen är fri, kom, unge herre, vi skola gå tillbaka till mitt slott. — Ävnu inte, ännn inte, svarade jag, så snart jag hörde att husporten öppnades och åter tillslöts, — jag måste först so de båda skurkarne, som hafva fört min arma, trogna Johanna, — Anton, förstå mig rätt, — den kära, englalika fröken, till grafvens rand, — och med dessa ord drog jag honom åter till fönstret, der äfven hunden hade infunnit sig. Anton, som var orolig för mig, följde ogerna, men han gjorde inga allvarligare invändningar, och straxt derefter befann jag mig åter på min förra plats och vande mira ögon vid den matta belysningen i rammet.