Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 februari 1866, sida 2

döendes sista önskan. Onkel, du har unde din lefaad kanske aldrig varit i tillfälle at nödgas tänka på det tillkommande såsom ja; nu; hör derför min varnande röst, vänd on från den syndiga väg, på hvilken du vandrar ransaka dig sjelf, betänk att du står vid di lefnads afton; men ännu är det tid, oci glädjen öfver en ångerfull syndare skall : himlen blifva större än öfver hundra sa liga — — — Tala inte så mycket, mitt barn, jag ber dig derom, afbröt öfverstlojtnanten, hvar vid han i återhållen harm och sorg ryckte sina mustacher, — nej Johanna, du bor inte tala så mycket, det skadar dig. Men på det du må bli mera ostörd, så skall jag gå nu Godnatt, flickan min, betrakta mig inte så sorgset, jag skall nu öfvertänka dina ord, men var nu lugn! — Och utan att afvakta ett svar kysste han henne på pannan, hvarefter han vände sig om och aflägsnade sig med sin egendomliga, fasta gång. Öfverjägmästarionan grät sakta; men Johanna höll sina förklarade blickar rigtade mot dörren, genom hvilken öfverstlöjtnanten hade försvunnit. — Tant, hörde du? sade hon glad, — ban vill öfvertanka mina ord, och jag vet att följden deraf blir att han omvänder sig. — Jag börde det, min dotter, svarade ötverjägmästarinnan knappt förnimbart och tviflande, ty hon kände gin make tillräckligt för att veta hvad han menade med sina ord. Den sista scenen tycktes hafva utmattat Johanna, ty hon lutade sig tillbaka och tillslöt ögonen likasom till sömn. Den gamla damen borttorkade sina tårar, och sedan hon ofvertygat sig att Jjusskenet