Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 februari 1866, sida 2

07 —— adt telegram. Göteborg den 10 Februari. Ridd. och Adelns långa, men lärorika öfsvorläggningar rörande den franska traktaen ledde till det önskvärda och för ståndet heirande resultat, att traktaten, utan något misstroendevotam mot Regeringen, godkändes med de å ömse sidor stora röstetalen af 237 mot 166. Här hafva alltså öfver 400 personer deltagit i omröstningen, hvilket bevisar att Adeln ovanligt talrikt infunnit sig för att deltaga i detta vigtiga beslut, som likväl ej rörde något ståndsprivilegium. Om man ock bär måste beklaga, att så många af Regeringens politiska motståndare sökte begagna detta tillfälle att tillfredsställa sin ovilja, så bör också å andra sidan med beröm erkännis, att många af dessa motståndare na stodo på regeringens sida, samt att ett stort antal adelsmän, drifna af rent intresse för den goda sakens framgång, underkastat sig besvärligheterna och kostnaderna af en resa till hufstaden, för att till densamma medverka. Adeln har härmed bevarat åt sin sista sjelfskrifna riksdagsperiod ett godt anseende, som nationen icke skall snart förglömma. Den bittra strid mellan ,frälse och ,ofräl4, som var ganska nära att häftigt nog r — denna strid, som vållat flera igliga opisoder i vår historia — skall härigenom åter sjunka samman. Adeln skall bevara hvad densamma tillkommer: traditionerna af aktade familjeförhållanden och den moraliska äggelse, som minnet af förtjente förfäder samt sträfvan att vara dem vär dig böra medföra; hvaremot adeln skall hos de s. k. ofrälse erkänna jemgodhet och likaberättigande i fråga om de personliga egenskaper at duglighet, bildning och moralisk kraft, hvilka böra vara de enda vilkoren för inflytande i vare sig statens eller kommnnens angelägenheter. Det hade varit önskligt om de s. k. kyrkans män hatt för ögat sitt stånds sociala ställning, efter det deras sjelfskrifna riksdagsbestyr komma att upphöra. Men de hafva ej brytt sig derom. De hafva äfven rörande den rent ekonomiska delen af föreliggande ärende trott sig kunna bedöma sakerna bättre än både borgareoch bonde stånden, hvilka stånd likväl här borde ega vitsord, enär på dem hvilar underhållet at både kyrkans och statens tjenare. Hafva de kunnat utsätta sig för de timliga vådor, som den franska traktaten skullo medföra — då förhållandet är det motsatta — så borde väl presteståndet hafva kunnat för en enda gång låta dem få vidkännas detta afventyr. Men andans män hafva så fördjapat sig i dessa verldsliga ting, att de icke ens ekyggat tillbaka för att bereda, hvad på dem ankommit, stora obehag åt den regering, hvars bevarade anseende bordt ligga hvarje samhällsordningens vän ömt om bjertat. Det är blott ett af de många tecknen, som visa att våra riksdagsprester — vi tala, märk väl, om deras majoritet, ej om presterskapet i allmänhet — hafva blifvit alltför mycket förverldsligade. Om detta är verkliga förhållandet och om detsamma har sin grund i prestens ställniug i gemen, så ligger deri en allvarlig maning att upptaga denna stallning till noggrann pröfning. Vi tro också att sakens rätta lösning är enklare än mängen föreställer sig; den är utan tvifvel att söka i den riktning, att man återgår till de ursprungliga kristna förhållandena, då ,kyrka var församling (fri förening af individer) ej ett landtområde om så och så många hemman, samt då presten var en ålderman (presbyteros) eller uppsyningsman (episkopos) inom församlingen, men icke en prest (hierevs) i den judiska mening, som detta ,embete sedermera erhållit och ännu äger. Med donna återgång till det ursprungliga församlingslifvet, som var det kristna troslifvets blomstringsperiod, följer en reform äfven i kyrkans verldsliga ,rättigheter, hvilken vi för tillfället blott vilja antyda med det enda ordet: ,eksularisation, hvars tillämpning på garstäande förhållanden vi vilja en annan dag emare utveckla. Folkskolorna, sockenbibliothekerna och frivilliga nationalförsvaret i Eifsborgs län. Vi hafva redan omtalat det vackra beslut, som, uppå förslag af hr hå EEE ON NEON LST ON NT KASS