Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 februari 1866, sida 1

Kringresande ,ståndspersoner och Westgötahandlande äro här samlade i myckenhet, men alla klaga på dålig omsättning, en klagolåt som äfven höres från våra egua köpmäns munnar. Det ser ut år efter år, som skulle Distings marknad vilja försvinna, och troligen vore hela samhället tacksamt härför. Den rika omsättning och tillförsel som dagligen här råder, vår närhet till Stockholm och nu snart lättade kommunikation med landsbygden skola utan tvifvel verka kraftigt att upphäfva våra marknader. Då vi nu en gång i veckan ha kreaturstillförsel och torget dagy-— gen om morgnarne är fyldt af säljare af landtmannaprodukter, utan afseende om det ar en 8. k. Göteborgsk torodag, och vidare då tra. siken mellan Norrland och oss är i ouppböorligt tilltagande och än mer blir det efter jernbanans öppnande, så torde ej något officiellt ingrepp i bortskaffandet af stånden behöfva påkallas, utan gå de väl samma väg som en onödig ståndsrepresentation. Den som under en marknad ser allt det sudderi, all den gemena verkan som ruset medför, och bör alla eder och svordomar som i milliontals hagla hvart man vänder sig, och hör hur qvinnor klaga öfver sina män, huru de förslösa en förtjent penning, och då man till och med får höra bönderna på nykter mage klaga öfver en i dryckenskep förstörd kassa — då kan man ej annet än önska marknaderna så långt bort som möjligt, och detta utan tvifvel till fromma för alla och hvar och en isynnerhet. Man kan göra den invänningen att bonden ej kan afyttra sina produkter (t. ex. trävaror) mer än ett par gånger, om året emedan tid saknas honom att fara in till staden. Nåväl — låtom oss ha qvar bestamda perioder för den och den varan, men tag bort glittret som lockar i fönstren från galanterihandlarn, och tag bort stånden, så är också det farliga i marknaden borta och bonden vänder hem med förtjenst, då han kanske nu plottrat bort sparpenningen på ett område, dit aldrig hans tanke borde komma, men dit frestelsen na drifver honom. Felet ligger i att köpare och säljare på en marknad i de allra flesta fall icke komma i en vexeleller byteshandel med hvarandra. Kuggarne i detstörre handelsmaskineriet skola passa in i hvarandra, annars går verket galet, och om inte loden äro proportionelt lika tunga så heltar uret. Hr teater-direktör Roos, som en vecka gästat vår stad, är kanske den som gjort de bästa affärerna eller kunnat göra det. Han har emellertid ej med sin trupp ensamt trott sig kunna tillfredsställa publiken, utan från Stockholm fått sig den på Berns salong så gouterade baletten, engagerad för 4—5 aftnar. Visserligen bedrog han sig icke på fulla hus, men Therpsichores döttrar veta nog hvad de vilja hafva för aftonen, så att en ganska skral netto återstår för hr R. sjolf. Theobalda Springer, Amalia Laurece och de båda Fabieuxerna äro för väl bekanta att deras mer och mindre sylfidiska dans behöfver beskrifvas. Marknadsdagens och gårdagens publik, af hvilken många troligen aldrig sett en balett, gaf fria tyglar åt ett obegrän sadt bifall. Hvad herrsäapet Roos spel be träffar, så är det oss okärt att sat der medelmättan, ehuru han bör respekteras för att, i olikhet med hr Elffors, icke ts upp idel 5:aktspjeser på repertoiren, liks omöjliga att utföra som för en bildad publik att smälta. Hr Roos J:r och m:ll Roos skämma dock icko bort en rol som är något att göra af, om de också inom konstens tempel ännu gå på styltor. Ni läste och, som det syntes af kritiken, beundrade ett poem ,,T:ll Sverges ungdom, hemtadt ur Upsalaposten och reproduceradt af Handelstidningen, med signaturen E. W. D—a. Elias Walfrid Dufva, så var den unge mannens namn, vid hvars sjuksäng kamratskapon vakat och vid hvars graf om några dagar Södermanlands nation egnar sin sista gärd. Döden har således åter våldgästat inom studentkåren och tagit bort en anad storhet srän svenska vitterheton och en kamrat från ofvannämnda nation. Det gick fort, men stilla; febern tärde, men ingen anade att den förtärde, tills han i förrgår morse vaknade upp ur sin dvala och dog med de orden: jag har slumrat nog; nu vill jag icke sofra längre — och så flög anden hem. Sigurd Slembe och Finn egna honom hvar sin sång i gårdagens Upsalapost. Dafva var född 1840 och student 1858 samt skulle tagit filosofiska graden denna termin. Hans nomn var ej bekant för så många utom Upsala och vänkretsen, men der han var känd var han väl känd. Ännu har icke Boro stängt vägen för våra ångbåtar, och Garibaldi och Ranan underhålla en jemn och oförminskad trafik med hufvudstaden. Ranan gjorde oss i Söndags den surprisen att vara vid Upesla kaj 10 minuter öfver 1, då våra vanliga somma båtar sällan äro här förr äv 2 2. Garibaldi, som kom 6 qvarts timma senare, bad en outsägligen vacker disharm: aim bord (tyskar naturligen), som tör den a siken något bevandrade tycktes blåsa hva sin melodi! Lycklig den som bor i hörnot af Dragarbrunn och Vaksalagatan; han får nöjet höra dem hela dagen på samma gång som 3 å 4 positiver, fioler och infernaliska sängamatörer, ringande klockor, tamburiner och trumpeter. Konsten har här, som ni ser, slagit upp sina bopälar midt i brännpunkten för den allmänna rörelsen, ty derifrån och till krogen är icke långt. I förrgår qväll var det också betänkliga slagsmål dels på torget och dels vid berörde gator. Studentkåren hade i Lördags sin första sammankomst, der val till embetsmän företogs, varvid docenten Eagst: and och kandidaten Johansson blefvo ordförande och vice ordförande. Docenten Eagstrand har tvenno gånger förat under vårterminerna 1862 och 63 fangerat såsom sådan. Med i dag börja föreläsningarne i all mänhet och den utkomna prölektionskatslogen är redan studerad och bortlagd. Haru stor studentkåren kommer att bli är ännu svårt att afgöra, men den stundande promoInnan tnarda ara Ala än minet dan Mtam